Mitt fantastiska liv

Hej på mig

2012-01-16T08:16:00.002+01:00

Här sitter jag. På ett pendeltåg lite snett norrut.

Fan va gött det är. När klockan ringde halv sex i morse ville jag dö. Men en vakningsprocedur, dusch, packning, färd till centralen, en latte och en äggmacka senare är det fan va gött det är. Såg fram emot att sova på tåget. Nu ser jag istället fram emot några timmars kontemplation och soft tågåkande, tittandes ut på det dimmiga Sverige som såsar förbi. (Ja, det såsar. Inget susande snabbtåg här inte. Dit jag ska hastar man inte.)

Jag känner i hela kroppen hur jag är på g igen. Förra veckan vaknade jag till liv. Höll improkurs för en drös otroligt intresserade, kreativa och drivna individer. I en by av falu rödhus, café från sekelskiftet, antikaffärer, alla känner alla... allt och inget finns där.

Och på vägen hem kom ångest och hälsade på. Fick veta mitt nya schema för våren, och att jag plötsligt ska undervisa i historia. Jag har aldrig undervisat i historia. Med undantag för några få vikarielektioner. Och jag har inte läst historia på sisådär fyra-fem år. Och sen kom magkatarren.

Det är egentligen ett guldläge. En liten 50-poängskurs. En klass. En termin. Perfekt för att prova mina första små stapplande historiesteg. Perfekt. Precis som hela min lärarkarriär hittills varit. Allt som kommit till mig har varit precis det jag behövt och velat ha.

Men samtidigt... så olägligt. Jag är bortrest. Jag hinner inte ens ordna läroböcker åt eleverna innan kursen börjar.

Å andra sidan.

Fuck böcker.

På min första praktiskola fanns det i princip inte böcker över huvud taget. Vad ska man med böcker till när man har en fantastisk berättare tillgänglig?

Men det var inte det som var poängen. Poängen var att det just nu är så jävla bra. Såhär ska det vara. Livet. Man glömmer gärna det när man har fullt upp med pengar och pojkvän.

Jag ser med glädje fram emot de drivor av liknande uppdrag som kommer till mig, och inväntar med glädje min nästa tjänst, den som är helt perfekt för mig. Tjänsten som ger mig kraft, ork, välmående och glädje. Och jag tackar för den otroligt lärorika och utvecklande tid jag har just nu.

På natten vandrar hjärnan sin tysta ban

2011-09-30T10:44:00.002+02:00

Just nu har jag en massa olika spännande tankar i huvudet. Jag tror det beror på febern. Nästan som att vara påtänd? Kan jag tänka mig. Har aldrig provat påtändheten, men febern just nu känns som att jag är lite nån annanstans, eller som att hjärnan liksom växt och är större än själva huvudet.

Nej, oroen er inte. Jag har en lådda Ipren jag knaprar på med jämna mellanrum för att hålla de värsta topparna stången. Termometern visade dessutom 37,0. Fast det kan bero på att jag tröttnade på att vänta. Den ska pipa när den är klar, men den piper ju aldrig. Kanske inte är helt frisk den heller?

En spännande tankeupplevelse från det senaste dygnet är drömmen jag drömde tidigt i morse. Jag var i Herräng. Och blev ihop med en underbar kille på sisådär 10-12 år. Och jag var jättekluven. För han var ju så go och snäll och klok och fin, men han var ju så liten! Och jag hade så svårt att dumpa. Och samtidigt var jag ihop med Matsen. (Pojkvän IRL för er som missat detta.)Men honom hade jag inget dåligt samvete gentemot. Jag kände mig mest taskig som undvek den lille killen för att jag inte kunde med att göra slut.

Varsågod, tolka. Själv skall jag återgå till att låta min febriga kropp fantisera ihop fantastiska texter om halsband från Efva Attling. (Herregud så tråkiga hennes smycken är. Enligt mig alltså.)

Det fanns en tid när jag inte visste vad en dator var...

2011-09-07T10:13:00.002+02:00

Tittar på ett program on internets historia. Sjukt intressant! Och... jag minns allt. Jag är med om den stora revolutionen, den som omdanar världen. Lika stor som jordbruksrevolutionen och den industriella revolutionen. Världsomvälvande förvandlingar. Och jag är en liten klutt mitt i alltihopa. När jag blir gammal kommer jag kunna sitta i min gungstol och berätta för häpna barnaögon om tiden då jag faktiskt inte visste vad en dator var.

"Jag var ungefär 13 år när jag första gången såg en dator. Det var på högstadiet, och vi fick under ett år någon timme i veckan lära oss att sätta på och stänga av en dator. Förmodligen gjorde vi mer med den, men jag minns inte. Minns bara att det var en stor stor spak man tryckte ner för att sätta på den. På gymnasiet använde vi också datorer. I ämnet maskinskrivning. Vi använde datorer för att lära oss korrekt fingersättning när vi skrev. That's it. Word hade jag dittills aldrig hört talas om, och trodde att datorn i princip var en teknisk skrivmaskin.

Åren gick, jag tog studenten och såg inte datorn mer. Ingen hade dator. I.N.G.E.N. Som jag kände alltså. Jag jobbade några år, och började så småningom på folkhögskola. Där skulle vi göra programblad. I... datorn? Bilder var inte tal om, de klippte och klistrade vi fast för hand. Men texten gjorde vi. Och jag introducerades för MS Röj, och blev helt torsk. Så det var det jag gjorde i datasalen. Programblad och MS Röj.

(På tv säger de nu att 1994 visste ingen vad internet var. Stämmer. I alla fall i mitt fall. Det var före programblad och MS Röj.)

Sen gick åren igen, och jag hamnade så småningom i ett kollektiv där Filip hade dator. Egen dator. Skumt. Vad gör man på den? Skriver uppsatser tydligen, och jag introducerades i the magic world of word. Och flipperspel. Har fortfarande kvar min första uppsats skriven på dator. Året var 1998 tror jag. Skrämmande nyligen.

Åren gick och jag hamnade i Frankrike och uppmuntrades att skaffa email för att behålla kontakten med folk. Så det gjorde jag. Kombinerat med ihärdig pappersbrevväxling med Alla Möjliga. Mamma, mormor, Marina. (Alla goda ting börjar på M?) Och jag upptäckte det humoristiska internet. "Ansiktsburk, ansiktsburk, han fick vad han ville för en haaaatt." Och plötsligt var internetcafé en del av vardagen, ett par gånger i veckan.

Och jag kom hem, och Robert tvingade ut mig i nätdejtingvärlden. Och det var här nånstans jag började ana nätets storhet. Jag fick kontakt med okända människor, lärde känna nya människor genom datorn! Mycket märkligt. Och jag flyttade ihop med Marina och vi köpte En Egen Dator ihop. Vår första dator. Och vi chattade, surfade, spelade och skrev. Och vips var datorn en del av vardagen.

(På tv säger de nu att nätanvändandet ökade med 2300 procent per år. Jag tror dem.)

... och så en dag köpte jag kontaktlinser på nätet. Och så en dag gjorde jag alla mina bankärenden på nätet. Och så en dag fick jag ett jobb som jag utförde via nätet. Och så en dag var Facebook det främsta sättet jag höll kontakt med mina vänner. Och jag sa upp min fasta telefon, för vad ska jag med den till när jag har dator?"

Kabooom. Explosion. Revolution. IT-revolutionen. Vi är mitt i den. Coolt. Hur långt kommer utvecklingen ta oss? Har vi nått kulmen? Eller kommer det hända saker vi inte ens kan föreställa oss nu? Vad skulle det vara i så fall? Maila över sig själv?

Vådan av att få något gjort

2011-08-31T14:36:00.003+02:00

Jag är ju numera deltidsarbetsfri. Den tid jag icke är arbetsfri spenderar jag med att skriva käcka små texter till Presentjakt (som jag just nu inte orkar länka till för jag har tillfällig html-afasi. Presentjakt.se heter den). Små käcka texter som jag får skriva precis när jag vill. Det vill säga...

sent på dagen.

Klockan äro nu 14:38, och jag har ännu inte påbörjat dagens arbete. För eftersom jag kan skriva när jag vill kan jag ju göra det "sen". Sen är ett jäkligt bra klockslag, mycket som händer då.

Jag är ju dessutom numera med pojkvän som lider av ett svårt fall av road rage och hatar rusningstrafik. Och bor på andra sidan stan. The dilemma of most days är alltså huruvida PV (PojkVän) skall ta sig hit före eller efter rusningstrafiken, eftersom han slutar sitt dagliga värv precis före helvittastrafiken sätter igång.

Ofta vill han komma före. Och det är ju trefvligt. Då får vi massa fler timmar att umgås och göra Absolut Ingenting Vettigt på. Så ibland så dräller han in här vid tresnåret.

Hmm. Nu är klockan 14:42. Tur att vi spikade att han kommer efter trafiken idag, för det här luktar ju såskopp och "sen" lång väg. Först måste jag ju blogga, sen måste jag ju matcha frukt för att få igång fingrarna. Eller nåt. Och så har jag ju den däringa drivan med disk som jag vill få undan innan PV anländer. (Fast hur får jag väck den med trashad tummetott?)

Jag förstår inte hur jag lyckas. Jag har gjort Absolut Ingenting sen jag vaknade halv nio. (Ok, något har jag gjort. Diskat lite, fräschat upp mig, cyklat till bibblan och affären. Men ändå.) Arbetslösa är världsmästare i att få tiden att gå, helt klart.

Und now; matcha frukt!

Vådan av att få något gjort

2011-08-31T14:36:00.000+02:00

Känsliga läsare varnas, det vankas blood and gore

2011-08-31T11:33:00.002+02:00

Lagar lite mat med den fantastiska julklapps-kökskniven. Det går fort. Bra kniv. "Shit vad bra den här kniven är" hinner jag tänka.

Innan den landar i tummen och nästan kapar toppen av den.

Tack skelett för att du finns, du hejdare av fantastiska köksknivar som vilja dela tummetott i två.

Panik panik vad gör jag blodet sprutar KALLVATTENKRANEN! Spola spola nä det här förslår ju inte och är dessutom korkat för vatten är inte känt för sina fantastiska blodstoppande egenskaper, snarare för dess utdrygande dito. Klämma fast tummetott, hålla med papper. Och låta Å FY FAN JÄVLAR AJ AJ AJ VAD FAAAN GÖR JAG och inse att plåstrena nog är slut.

Rota runt hela lägenheten, hitta tre plåster, klämma fast tummetott hårt som fan och... voila. Inget blod... det... håller..? Ja, det håller! Skitbra till och med, ett knappt dygn senare har jag inte bytt plåster än. Fast det börjar bli dags. Men jag lyckades i stridens hetta med hjälp av tre hittade plåster göra ett riktigt kick ass tummetottskydd.

Tur att det var vänstern, tänker jag. Högern använder man ju hela tiden, i alla fall som högerhänt. Vänstern däremot skulle man ju nästan lika gärna kunna skrota, eller..?

Ack nej. Det senaste dygnet har jag blivit plågsamt medveten om hur SJUKT OFTA man använder vänster tummetott.

När man tar på sig bilbältet.
När man drar upp sina strumpbyxor.
När man stänger dragkedjor.
När man öppnar tombolalotter.
När man gör tjusiga frisyrer.
När man kokar gröt.
När man dricker kaffe.
När man lite käckt kniper fast väskan över vänster axel med vänster hand AJ
När man diskar.

Eller så rationaliserar vi det hela och konstaterar att man använder vänster tummetott... HELA TIDEN! Överraskning! Jag vaknar på morgonen, och som vanligt på morgonen sträcker jag mig efter laptopen MED VÄNSTER HAND AJ sen går jag på toaletten och drar upp mysbyxorna efteråt MED BÅDA HÄNDERNA AJ sen kan jag inte tvätta händerna sen kan jag knappt bära kaffekoppen och jag ser det enorma diskberget som gårdagens tummetottsmatlaning genererat och undrar hur FAEN ska jag lyckas diska det där med den här skräptummen?

Hade tänkt dra till gymmet och harva runt på crosstrainern nu. Nähä. Det lär dunka sönder tummetotten. Lugn och fin promenad istället. Utan väska på vänster axel note to self.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig för idag. Framstupa sidoläge? Funkar det med pajjad tummetott?

Och kanske våga lyfta på tabernaklet och si vad som döljer sig inunder. Hur djupt blev det egentligen? Har ingen aning, paniktejpade ju över skiten.

Huvva.

Köp den här så får jag kosing

2011-08-29T15:05:00.005+02:00

Jag skriver igen.

Inte fantastiska dikter
Inte fantastiska böcker

Jag skriver trams. Det har jag i och för sig alltid gjort. Mitt gamla jättedokument som så småningom blev Fula gubbar i word hette ju Trams. Och det nya lite mindre jättiga dokumentet heter Nytt Trams. Blir nog inget vettigt av det så småningom.

Tramset jag skriver nu blir det dock andra potäter av! Det vill säga pengar som jag kan köpa potäter för.

Japp. Jag är tillbaks på Presentjakt och skriver säljande texter om olika presenter. Idag har jag tixempel skrivit lite om matlagningsset för barn i form av häxkittel med konstiga plastingredienser typ spindlar och ögon, kitschiga kökshanddukar och grytlappar, och tändstål. Allt mellan himmel och jord alltså, ska jag hitta på nåt finurligt, säljande och speciellt om.

Svårt. Hyfsat roligt. Välbetalt. Och - bäst av allt - jag får jobba när jag själv vill. Vilket betyder att NU har jag jobbat klart för en stund tror jag minsann.

Sådeså.

Borde jag veta sånt här?

2011-08-25T15:43:00.005+02:00

Hej hopp jag är arbetsfri igen, så kanske kanske vaknar bloggen till liv igen, vi får si!

Dagens fundering handlar om en grej jag precis såg på tv, i en av de fantastiska gåtfulla reklamfilmer vi dagligen gödslas av. En hudkräm som "reducerar hudens 10 ålderstecken".

Hmm. 10 ålderstecken alltså. Så, hur bevandrad i åldrandet är jag egentligen, åldersnojjig som jag är?

Hudens 10 ålderstecken:

1: Rynkor.
2: Pigmentsfläckar.
3: Slapp hud (fast det är väl detsamma som rynkor?)
4: .... ööö grövre porer kanske?
5: ........ ööö .... kärringvårtor med hårstrån i? Finns det en kräm som reducerar sånt??!!

Vettifan, men i min värld är nästa ålderstecken typ likstelhet. 10 ålderstecken?? Hallå?

Folk har verkligen viktiga saker att oroa sig för...

Om jag blundar riktigt hårt så kanske alla mina ålderstecken syns?

Things To Do

2011-06-22T12:03:00.002+02:00

Jag har hört att det bästa man kan göra när man har asmycket att göra är att göra något viktigt. Typ blogga. Så, att döma av inläggstätheten den här våren så har jag typ inte haft något att göra alls.

Felfelfelfelfel!

Men skit i det. Hej blogg. Jag ska åka åt Häcklefjäll (aka Herräng dance camp) i 7 veckor.

Att fixa:
Ny internetbanksdigipass, den dör snart.
Packa kappsäckar.
Laga x antal klänningar som ska kappsäckas.
Sätta pris på ett hundratal vintageplagg.
Skicka viktiga papper.
Färga håret.
Städa hela hemmet uppifrån och ner eftersom annan människa ska bo här i x antal veckor. (Tjuvar göre sig således icke besvär, annan människa har huggtänder och stora muskler.)
Handla mat och dryck till midsommarfest.
Umgås med kärleken som nu blir gräsänkling i x veckor framåt.

Jag åker på fredag morgon.

Stress. Just nu har jag lov att vila, skrubbat köket uppifrån och ner och väntar på att det ska torka. Fast hej och hå. Dags att fortsätta. Ghah.

Idag...

2011-06-14T22:26:00.003+02:00

... åkte jag till jobbet. Och jobbade. På ett konstigt sätt.

Jag gjorde klart. Allt. I princip.

Jag skrev ner allt som nästa lärare måste veta.
Jag lämnade Viktiga Dokument på olika människors skrivbord.
Jag låste in Viktiga Dokument i Det Stora Arkivet Med Betongport.
Jag slängde Oviktiga Dokument.
Jag slängde Viktiga Dokument.

Får man verkligen slänga uppgifter, prov och annat som elever suttit och slitit blod svett och tårar med? Tänk om... de vill ha dem? Eller tänk om... de om några år vill överklaga sitt betyg?

När jag tagit beslutet att de Viktiga Dokumenten förmodligen i resten av världen utom min egen räknas som Oviktiga Dokument, gick jag upp till dramasalen, mitt andra hem, mitt fågelbo, mitt rede. Packade ner snickarbyxorna, arbetskläderna som jag riktat ljus, målat och snickrat i det senaste året. Diskade muggen jag dagligen kaffat i sen i julas då brollfamiljen förärade mig den i julklapp. (Tack så mycket, den är awesome.) Plockade ihop den sista tvätten. (Ja, det finns tvättmaskin. Dramasalen är i sanning mitt rede, mitt bo.) Släcker och låser. Hejdå macken, vi ses inte imorrn...

Skrivbordet är helt soprent. En låda med överblivet materiel - post its, gem, pennor, pärmar... Det är ditt om du vill ha det. Datorn som jag måste slita mig från imorgon. En religionsbok som jag inte vet var jag ska göra av. Och Ovikta Dokument jag bara inte kan drista mig till att slänga. Lämnar till nästa som får slänga det om det ska slängas.

Baxar mig ut ur kontoret med väskan knökfull. Möter elev som hänger läpp över att vi bara ses imorrn och kanske aldrig mer. "Men då vill jag gärna ge dig en kram om jag får." Klart du får. Fan vad jag kommer sakna dig och de andra 27 i din klass. Min Första. Och jag kan inte låta bli att undra hur det kommer gå för er, och de andra sisådär 60 elever som jag engagerat mig.

Jag var så tveklöst säker på att jag skulle bli kvar. Men så verkar det inte bli.
Skum känsla.

Tur att jag vet att världen bara ger mig det som är bäst för mig just nu. Den blomstertid nu kommer.

antiklimax no 1

2011-05-24T09:53:00.003+02:00

Extremt länge sedan jag bloggade nu. Den här hösten - för det känns som en höst, inte som en vår - har varit extrem på alla sätt. Sjuk sedan i februari, jobbat sönder mig, träffat människa som kastat omkull alla mina rutiner... Och över alltihopa hänger den kladdiga filten av en framtid som är, lindrigt sagt, oviss.

Jag har ett jobb. Nu. Jag gillar't. Jag gillar mina elever. Jag gillar mina kollegor. Jag gillar min närmsta chef. Jag gillar att pendla hit. Nemas problemas.

Men snart är det slut. Slut som fan. Inga ettor har sökt drama so far, så att vara två dramalärare är ett önsketänkande utan dess like. Och i höst kommer ordinarie lärare tillbaka. Och det finns inga andra tjänster, trots att jag har tre (!) ämnen OCH IKT-behörighet.

Jag är nothing.

Jag är ett pedagogiskt mirakel enligt mig själv. (Hybris? Jag? Neeee...) Men vad spelar det för roll?

Vi blir mer och mer lika varandra?

2011-03-19T18:10:00.002+01:00

Tittar på ett program om hudfärg på Kunskapskanalen.

Tänk... om x antal (hundra, tusen, miljoner?) år kommer mänskligheten förmodligen ha en och samma hudfärg. Tror jag. För vi reser mycket mer, vi bryr oss mycket mindre om personen vi hoppar i säng med är vitrosa, rödbrun eller kolsvart.

Eller? Programmet på tv pratar om det faktum att hudfärg korrelerar med hur soligt det är. Ju längre norrut desto vitare, ju längre söderut desto svartare. Så om klimatet består, så kanske vi behöver vara svarta i afrika och vita i Sverige?

Fast... för tusentals år sedan fanns inte solskyddsfaktor eller solarium. Påverkar det också?

Evolution... så jäkla intressant. Kommer evolutionen flytta vårt klimakterie framåt? Vi måste ju göra karriär först! Kommer vi börja odla päls igen, vi envisas ju med att gå i kortkort kjol, små linnen och nylonstrumpor mitt i vintern? Och hur kommer evolutionen hantera vårt stressade levnadssätt? Stresshormoner är en försvarsmekanism som talar om för kroppen att det är dags för strid, eller dags för att fly. Behöver vi dessa hormoner i samma utsträckning längre, eller dödar de oss?

Ge mig en tidsmaskin. Jag vill veta!

"Kvinnliga" funderingar över en jobbsemla

2011-03-08T13:10:00.004+01:00

Det är internationella kvinnodagen, och jag bestämmer att jag måste börja ta rast på jobbet. Oftast gör jag inte det. Slänger i mig maten på fem, har alltid något som jagar mig. Måste hitta rutiner för att inte ha allt i huvudet, inte alltid ha saker som jagar.

Så jag går ner i personalrummet och plockar till mig dagens semla, fixar en kopp kaffe och går tillbaka till kontoret. För det sämsta stället att pausa på på en skola är personalrummet. Där är man tillgänglig för alla som "har tänkt på en sak" eller "måste fråga dig en sak". På kontoret däremot, får man ofta vara ifred. Så jag sätter mig här, med mitt kaffe och min semla, och funderar på det här med internationella kvinnodagen. I jobbmailen har skolans genusanställda skickat ut ett inspirationsmail om vilken kvinna man vill hylla idag.

Hmmm... Världen dräller ju av människor som borde hyllas, både män, kvinnor och hermafroditer. Men om jag skulle lyfta fram någon... Finns ju tonvis. Mamma, som fostrat två barn trots att pappan till barnen dog när barnen var jättesmå. Elma som gör jättefina genusinsatser på skolan. Mina dramatjejer som är så goa och fina mot varandra. Marina som har vandrat vid min sida sen 1984. Jeanne D'arc. Men så fort man nämner någon exkluderar man ju alla andra. Så vem ska jag lyfta fram...?

Just det ja.

Mig själv.

Länge leve mig, med alla mina fel och brister. Jag gör en massa fina saker för en massa människor. Ibland gör jag fel saker mot fel människor. Som alla människor. Men jag är villig att se dessa fel och göra någonting åt dem, även om det gör ont ibland att få höra sanningen om sig själv.

I rock.

Förresten... vad är en kvinna? Är man kvinna bara för att man har hål istället för pinne och större ballonger? Och - den kanske viktigaste frågan: spelar det någon roll?

Vinterhopp 2011

2011-02-26T18:22:00.004+01:00

Vi åker till Oslo. Fyller två bilar med människor, musik, luftmadrasser, svenskt lösgodis och alldeles för många bibar rödtjut. Sex av oss dräller in i en trea på Akersbakken. Fyra i vardagsrummet och en extra i varje säng.

Det är folk precis överallt. Hela tiden. Vi duschar och toalettar i skift. Vi sover inte så mycket, för det ska efterfestas och pratas till kl sex på morgonen och vips sover två andra tjejer över och knör in sig så vi blir ännu fler i lägenheten. Trångt.

And I like it.

Man vrider huvudet lite åt höger och ser någon ge någon en axelmassage. Man går ut i köket och vips har någon fixat frukost. Själv fixar man kaffe som vips finns för någon annan.

Vi åker till Oslo. Staden jag inte varit i på 26 år, trots att den bara är några timmars bilfärd bort. Jag borde passa på att kolla så att den ser ut som den ska. Eller rättare sagt kolla hur den ser ut, för jag minns i princip ingenting från förra gången. Japp. Vi ska ut och titta på stan på lördag, nån gång efter lunch. Men vi skyndar långsamt. Vi pratar skit och kollar på youtubeklipp och spelar gittarr och pratar dans och bara lever tills vi inser att klockan är dags att handla mat och laga middag. Hela dagen passerar i ett trevligt halvsömnigt flumdum, och jag erbjuder mig att handla. Jag behöver luft och vill ju se hur stan ser ut. Dvs det närmsta kvarteret. Rema 1000 ligger runt hörnet. Så jag och Mia vankar i norsk kramsnö och handlar för jättemånga norska kronor.

Vankar hem, lämpar av påsar som vips finns där för någon annan, som vips svänger ihop en tortillabuffé. Och vips har någon vem som helst vänt på Mariannes quornfilé som annars bränts vid. Marianne är annorstädes. Någonstans i de trånga kvadratmetrarna.

Vi sätter på soft musik, och fortsätter vara.

Ja. Människan är ett flockdjur. Eller som Mia så träffande uttryckte det. "Det är ju helt jättehärligt att vara i Oslo och hänga. För hade man hängt ensam hemma idag hade det ju inte alls varit lika härligt."

Nä. Det är underbart att hänga med så enkla, trevliga, gästvänliga norrmän. Länge leve dem. Och länge leve vårt underbara weekendkollektiv. Varför tvinga sig ner på stan när det är här det verkliga livet händer?

nu e ja gladare ijen

2011-02-19T03:20:00.004+01:00

Det här med gråt. Det är ju tabu. "Jag gråter inte offentligt." Kommer ni ihåg den japanska affärsmannen, som grät offentligt och bad om ursäkt för vad det nu var? Japansk fulgråt. Underbart.

Själv gråter jag inte offentligt. Om det inte är begravning. Då tar jag tillfället i akt och bölar loss för kung och fosterland. Varför vet jag inte, men jag gör det.

I många och långa tider grät jag inte över huvud taget. Gråt, det är för veklingar. Jag är stark. Jag är cool. Jag kan, jag vill, jag kom jag såg jag segrade. Men jag grät fan inte.

Och sen. Lärde jag mig hur jävla enkelt gråt är. Gråt en skvätt, över vad fan som helst, och sen... är det ur världen! Jag fick inte drömjobbet... ångest ångest ångest. Och så... gråtgråt, nähä jag fick inte jobbet, FUCK DET! Då var det väl nåt annat jag skulle göra eller? Och det visar sig ju såklart alltid att ja såklart det var nåt annat, mycket bättre.

Bunkra upp saker inom sig, inte känna efter, undertrycka känslor? Det är bajs. BAJS, I tell ya.

Ut me't. Om du inte kan med att gråta offentligt så lås in dig då för helvete. Men känn känslorna som kommer. Vare sig det är glädjetårar eller sorgetårar. Men gråt dem. För när du väl gjort det, så är det klart och betart.

Det är som med träning. Det är ju så jävla gött efteråt.

Sisyfosarbete, på min ära.

2011-02-18T12:51:00.002+01:00

Jag lämnar filosoferandet och djupgrävandet för en rapport från verkligheten.

Sportlov. Jag har mitt första sportlov i rollen som lärare. Så vad gör jag? Absolut ingenting. Och allting. Sover tills jag vaknar av mig själv. Slöglor på tramsiga tv-serier, skriver brev, slösurfar, tränar, dansar, njuter. Och... jobbar. Såklart.

Och slits mellan det roliga jobbet och det... mindre roliga jobbet. Roliga jobbet: planera kommande dramalektioner och arbetsordning i uppförandet av pjäsen vi äntligen beslutat oss för. Kliar i fingrarna! Tråkiga jobbet... suck. Tungt. Övermäktigt.

Extraknäcker på särgymnasiet, där jag undevisar i boende & fritid, kommunikation och svenska. Kommunikation och svenska går lätt som en plätt. Eller i alla fall relativt lätt. Var och en kan jobba för sig själv och det är korta pass. Men måndagarna... Måndagarna, I tell ya. 2,5 timme boende och fritid. Tanken är att eleverna skall övas i eget boende. I en lektionssal där det inte finns tvättmaskin, kök, städgrejor... Ähum... De ska även få smakprov på vad man kan hitta på på fritiden i regionen. Fast... de har redan testat på det som finns i närheten. Och fritidsaktiviteter är ju inte igång på dagtid. Och för att ta sig till olika ställen måste man ha bil. Jag har inte bil.

Sär-elever orkar inte lika mycket lika länge. Och 2,5 timma är otroligt långt även för en genomsnittlig gymnasieelev.

Så jag sliter mitt hår.

Detta äro mig övermäktigt.

Kan man medge sig besegrad och ge upp?

I genusdansens virvlar...

2011-02-14T13:11:00.004+01:00

Med värkande fötter efter helgens neverending dance event släpar jag mig till affären och hem igen. Men jag ler åt de värkande fötterna, för de är ett (mycket påtagligt) fysiskt minne av galet roliga timmar. I höga klackar på välbonade trägolv, i tjusiga klänningar, nyputsade skor med uppklädda danspartners.

Och, som vanligt när jag tänker på absolut ingenting, så tänker jag på dans. Jag tänker på tyskan jag dansade med igår, hur olika vi var i vår frame, och jag tror att hon var skitduktig, men vår dans blev... skum. Och hon upprepade om och om igen "sorry, I'm so tense!". Det där med tension, det eviga åbäket.

Så det grubblar jag på en stund. Och sen slår det mig att det inte ens slagit mig att det var en tjej jag dansade med. För i swingdansvärlden är det liksom helt självklart. Alla dansar med alla.

Nej, inte alla. En del människor har fortfarande ett uns homofobi kvar i sig och vill bara dansa genusstereotypt. Några kan sträcka sig till att dansa med polare av samma kön. Men väldigt väldigt många ger blanka fan i vilket kön den man dansar med har. Och att byta roll och lära sig dansa both ways är en riktig kick - och utmaning.

Om man blickar ut över ett swingdansgolv ser man kvinnor som för män, män som för kvinnor, kvinnor som för kvinnor, män som för män. Huller om buller. Ibland genusbråkar vi till det riktigt ordentligt och låter följaren föra fast hon/han dansar följarroll just då. Rörigt? Ja, men roligt! Och övar extremt bra upp lyhördheten hos båda dansarna i paret.

Och visst blir det mycket roligare när alla får vara med och bestämma?

Och människan bestämde, att dag skulle heta dag och natt skulle heta natt

2011-02-12T12:24:00.004+01:00

Jag sitter och tittar på ett program om förändring av mänskliga beteendemönster. Experiment. Elchocker. Radering av mänskliga minnen och artificiellt skapande av nya. Herregud. Människan... kan.

Det här med människans begränsningar.

Den finns inte, ni vet det va?

Det finns inga som helst gränser för vad vi kan skapa. Vi är Gud, kan man säga.

Herregud! Vad säger hon?! Människan är Gud?! Hädare!

Nej. Ickehädare. Sanningssägare.

En gång i tiden skrattade man åt de som försökte skapa luftburna flygmaskiner. Något som idag är en självklarhet. Någon fick en fantasi om att människan skulle kunna flyga. Och så småningom blev det en självklarhet.

När vi skapar, börjar det enligt mig alltid med en fantasi. En önskan, eller ett behov vi har. "Herregud, OM jag bara hade haft en telefon just nu och kunde ringa någon när jag sitter i bilen!" Och Gud (?) skapade mobiltelefonen, och han såg, att det var gott. Tror ni att Alexander Graham Bell trodde att det skulle gå att ringa utan telefonlinjen? Hur i hela h-vete går det till, att min röst transporteras genom luften till en annans mackapär??!! Spelar ingen roll. Jag behöver inte veta eller förstå. Jag behöver bara veta att det går.

Och tänk. Vilka önskemål och behov människan har haft, som vi tillgodosett. Vi kan återuppväcka döda, ibland efter att de varit döda i 20 minuter. Tror vi att låt oss säga Karl XII hade kunnat föreställa sig det ens?

Vi kan sätta oss i en mackapär, åka till månen och GÅ PÅ DEN! Tror vi att låt oss säga Aristoteles hade kunnat föreställa sig det ens?

Vi önskar, vi har behov, således skapar vi. Vi skapar det som är totalt omöjligt. Vi klonar får. Vi odlar öron på möss. Vi skapar bäbisar i provrör. Vi är Gud. (Och han skapade människan till sin avbild?)

Och tanken svindlar när man föreställer sig vilka saker vi idag inte tror är möjliga. We call it science fiction.

Beem me up, Scotty.

Yeah right...

Ja. Right. För ni vet väl att man lyckats beema växter nu?

Fan vad jag vill leva när beemingmaskinen är klar.

Ack, du coola, coola människovarelse.

Ge mig en varm kopp istället för den här dagen

2011-02-11T09:05:00.003+01:00

Idag vill jag bara stänga in min åldrade kropp. I sängen, under täcket, med papper och penna. Skriva långa brevet, dricka koppen kaffe, vara ynklig. Det är vad jag vill.

Istället ska jag vara på ett ställe klockan tio, köpa några grejor på vägen hem innan jag tvättar mellan 13-16 för att sedan göra mig i ordning, åka till dansen och ta emot dansare från hela europa som ska komma hit och dansa med oss och varandra. Med mig. Bland annat.

Jag har ont.
Jag har tappat lusten.
Gråhet.

Fast när klockan väl är åtta kommer jag förhoppningsvis/förmodligen vara lyrisk, sprallig, taggad och pepp. The art of being Åsa.

Och den irriterande långsamma reaktionstiden...

2011-01-25T13:22:00.004+01:00

Sitter på spårvagnen, läser bok i godan ro. Snart framme. Skönt. Och kul, längtat till dansen. Frid och fröjd, trallala...

... när en man kliver på. Håller ett barn i handen, barnet är kanske sju år på sin höjd, konstaterar jag nu såhär i efterhand, när jag sansat mig lite. Många lediga platser. Men längst fram har en kvinna satt sin ryggsäck på den tomma stolen bredvid sig.

Vilket uppenbarligen måste vara den värsta dödssynd man kan begå enligt mannen. Som sliter ner hennes väska i golvet, slänger sin egen rakt framför henne och resolut sätter sig där hennes väska tidigare stod. Jag tittar upp ur min bok, undrar om jag verkligen såg rätt? Ja, det gjorde jag. Kvinnan ser helt paff ut, och plockar långsamt upp sin väska. Men hon säger ingenting. Jag tänker i mitt stilla sinne att hade det varit jag så hade han fått sina fiskar varma.

Vagnen tuffar vidare till nästa hållplats, där hon ska gå av. Och någonstans här missar jag exakt vad som händer, men plötsligt vrålar mannen "VAD I HELVETE GÖR DU?" och sliter ner kvinnan i golvet, rakt in i en stople.

Och det är här nånstans som man tänker att vi svenskar är så jävla svenska och inte gör någonting. Men det gör vi faktiskt. Vi svenskar har nog mer civilkurage än vad vi själva tror. För tre fyra stycken av oss ställer oss upp och undrar vad fan han håller på med och säger åt honom att lugna sig. Han gapar och skriker att han har sin dator i väskan som är värd flera tusen, och att hon sparkat på hans väska.

Vilket såklart inte var fallet. Hon råkade antagligen komma åt den när hon skulle kliva av, eftersom han lagt den så den totalt blockerade hennes väg. Och vi börjar argumentera med mannen, som uppenbarligen är galen på något sätt. Det var du som började, du slet ner hennes väska på golvet. "MEN DET VAR ETT TOMT SÄTE DÄR JAG SKULLE SITTA!" Ja, men det rättfärdigar inte att du sliter ner henne i golvet.

Spårvagnschauffören öppnar dörren och frågar vad som händer, och här väljer den nerslagna kvinnan att gå av vagnen. Tyvärr. Jag förstår henne, hon var väl skiträdd. Vi var alla skiträdda, ingen ville råka ut för hans vrede. Jag sliter med skakande händer upp mobilen och slår 112. Och mobiljäveln bara lägger av. Förbannade helvetes skit, jag är skiträdd och puls i hundranittio.

Och spårvagnschauffören väljer att köra vidare. Tyvärr. För det är bara tre hållplatser kvar på vagnen, och hur fan ska polisen hinna hit innan han kliver av? Speciellt när inte min telefonjävel funkar. Och jag inser att det är 50% chans att mannen kommer att kliva av på samma hållplats som mig, och om han gör det så är risken kanske 100% att han kommer hoppa på mig, jag som faktiskt öppnat truten och argumenterat med honom. Så jag hoppar av på nästa hållplats och går långsamt mot mitt slutmål, allt i hopp om att han inte hoppar av där jag skulle gått av, och att han ska hinna hem innan jag kommer fram. Och jag försöker panikslaget få liv i telefonen och ringa 112 men konstaterar att det är försent. Han kommer hinna gå av innan jag ens kommit fram till polisen, och vem fan är han, vart fan ska han, vart bor han? Och kvinnan som blivit antastad gick ju av, så vem ska åtala honom?

Men någon... borde verkligen åtala honom. För han hade barn med sig. Var det hans eget? Och när jag väl kommer fram till hållplatsen där jag skulle gått av så möter jag en mamma med en kanske åttaårig dotter som är helt förstörd. De satt bredvid mig, och mamman var en av dem som argumenterade. Och hennes stackars dotter... trauma för livet. Hon storgråter och vill sova i mammas och pappas säng inatt, och drar långa ramsor om vad som kunde hänt. Och vi förfärar oss, och mamman berättar att hon sett mannen flera gånger förut. Han bor i närheten och har tre barn...

Stackars jävla barn.

Och när jag sansat mig så kommer de logiska tankarna.

1) Jag skulle ha bett spårvagnschauffören att inte köra förrän vi tillkallat polis. Vi var säkert 20 pers på spårvagnen. Mot en människa. Vad ska han göra?
2) Jag skulle sett till att någon gick av med den misshandlade kvinnan och kollat att hon var ok.

Så jag klandrar mig själv för att jag inte reagerade rätt så vi kunde fått fast den jäveln, som uppenbarligen behöver extrem terapi och starka mediciner samt några år bakom galler. Samtidigt som jag är glad att jag faktiskt reagerade, och kvävde misshandeln i sin linda. Och idag ringde jag polisen och berättade vad jag sett och hört, utifall det skulle komma någon anmälan. Droppe i havet, som förmodligen inte ger någon effekt. Men vad fan ska man göra?

Jag vaknar dagen därpå med en tanke om att såna där händelser är extremt ovanliga, och tur är väl det. Och öppnar GP:s hemsida och läser om en man som fått fängelse för att han bajsat på ett butiksgolv eftersom han inte fick låna toaletten.

Hallå? Vad händer?!

Don't play it again Sam, pliiiiz!

2011-01-24T15:58:00.003+01:00

Wohoo, KuriÅsa blogs in english, for the first time! Swedish or english is always the question. Since I travel a lot around the world, I meet a lot of people from freakin' everywhere in the world, and a big part of my dancing friends happens to be un-swedes. So, when writing about dancing and swingmusic, it feels kind of boring to write in swedish. So, here we go! My first english blogpost, maybe with some swenglish involved. My first language is NOT english, I don't even think it's my second or third... (yes, when I'm drunk it is. But right now I'm a sober and stiff, selfconcious dirty old bastard.)

Today's blog is about swingmusic-harakirisongs. In other words the worst songs you could play on a dancefloor. Or the best, if you want me to leave it. So, here it goes. My top three worst lindysongs ever:

Number three:

In the mood. *vomit* Have we heard it to many times? YES, we have. Gladly though it's not played that often on the lindyfloor.

Number two:

Take the "A" - train. Yaketiyak, don't come back. Take the a-train as far as you can and please, stay there. With your a-trainrecord with you.

And now, the undoubtable winner in this contest. *drumroll*

Number one:

HONEY FUCKIN SUCKLE ROSE *and there she passed out* This horrible, horrible song has been tortured by soooo many talentede swingsingers. WHY, oh WHY do they choose to play this song? It's got no umpf what so ever, and 99% of the versions I've heard band play is the elevator-music-kind. Which has turned me into a honeysuckle rosehater majeur. Nowadays I can't stand hearing it, even if it's one of the better versions.

Top three harakiri swing songs. Play them, and I die. No matter which version. Play bebop and I get angst der führer.

Ok, got it out of my system. Can now focus on what to play on tonights set. Hmmm... Right now I'm in a kind of New Orleans'ish period, so we have a big N.O warningsign up for tonight. (It's gonna kick some serious ass, I tell ya!) Tonight I will for sure play a song from a band my friends at Åland recently discovered, Red beans & rice jazzband. An awesome swingversion of the old swedish (pretty boring) song "Vem kan segla förutan vind". Boring song usually, but this version has got a great pulse to it, and me and my Ålandish friends hade some serious kickass livingroom dances to it when I visited them last weekend.

Ok, gotta run!

(Btw - don't miss out Windjammers ball, a great lindycamp in august, just after Herrang. Rhythm junkies, Gentlemen & Gangsters on stage, myself and more is dj'ing, first nights dance is on a big old beautiful ship in the harbour... gonna be awesome I tell ya.)

På återseende

2011-01-20T00:08:00.002+01:00

Helgen kommer till Norberg, och jag flyr en stund. Jag åker till Åland och hälsar på boogieman och Ålandstoken. De där kära vännerna som flyttat alldeles för långt bort. De där två, som blev så viktiga, och sen... försvann. Fast de finns kvar. För vi ser fanimej till att ses med jämna mellanrum. Och tur är väl det, för utan Ålandstokar och boogiemän går jorden under.

De där viktiga människorna. Som blir oumbärliga i ens liv. Och sen drar. Till en annan ort. Bara för att. Jag verkar samla på dem. Och när Ålandstokarna flydde stan var det en déja vù utan dess like. För fem år tidigare stod jag vid en flyttbil, vid nåt Statoil och sa hejdå, för alltid, till transorna. Två av de viktigaste i mitt liv. Mina två bröder. Och systrar på samma gång. Underbara människor, som gör precis det dom själva vill. Som att dra från stan och flytta till mörkaste skogen i mörkaste någonstans. Så jävla coolt. Och samtidigt... så jävligt. För mig. För jag visste, och förmodligen de också, att jag förmodligen aldrig skulle träffa dem igen. För vi är inte såna. Vi får inte tummen ur. Och fy helvete vad ont det gjorde när de drog.

Men dagarna går. Och man saknar dem. Ja. Som fan. Det gör ont i hjärteroten, och är tomt. Evinnerligt tomt. Men dagarna går, och man tänker mindre på dem. Men man slutar aldrig tänka på dem. Aldrig.

Och så en dag... så hamnar man i Norberg efter att ha träffat Ålandstokar och inser att vilken höjdare det är att träffa de där viktiga, och kollar för skojs skull hur långt det är till transornas hem. Och det visar sig vara tio mil. Och man konstaterar att man kan få låna en bil av en elev. Och plötsligt... efter fem år... så lossnar den där tummen ur röven, och man fixar biffen och stämmer träff.

Jag har inte träffat dem på fem år.
Jag tror inte ens att jag pratat med dem i telefon under de här åren.
Jo, det har jag inser jag. Och jag har sett kort på hus och hundar, och vi har chattat en hel del på facebook, men varje gång säger vi mest "jag saknar er, vi saknar dig".
Och plötsligt ska vi ses. Hur konstigt är inte det?

Och jag kör sju mil till ett köpcenter in the middle of fucking nowhere, för det är bara sånt som är öppet i den här världen. Och jag kör lite fel och är lite nervös inser jag, men samtidigt... så bara... äntligen liksom. Och när A plingelingar och undrar var fan jag är så är allt som det var för fem år sedan och de ska bara gå in och pissa så ses vi vid Mc Donalds sen. Och det gör vi.

Och vi ser inte alls ut som då, men ändå gör vi verkligen det. För det har inte alls gått fem år. Det var igår vi stod vid flyttbilen, eller hur? Och vi pratar som fan och tiden springer och fy helvete vad roligt det är. De två är fan de roligaste jag känner. Men efter 2,5 timme in the middle of fucking nowhere ropar verkligheten på mig. Måste hem. Planera. Sova. Kommer bli sent som fan även om jag åker tidigt. Så till slut åker jag åt mitt håll och de åt sitt.

Och jag kör. Och tårarna börjar spruta.

Herregud. Är jag koko eller? Jag kör. Och storbölar. För jag hade glömt hur mycket de betyder för mig. Och hur hemtamt det känns med dem. Och hur roliga de är och hur kul vi har och hur mycket vi har att prata om och hur de förstår delar av mig som ingen annan förstår. Och så fantastiskt det är att se på dem hur jäkla bra de trivs och hur rätt det känns och hur harmoniska de känns. De valde rätt. Samtidigt som jag undrar om det verkligen var klokt att träffa dem, för nu är jag ju plötsligt helt ledsen och saknar dem och funderar på att flytta åt Västmanland-Dalarnahållet till, bara för att ha dem lite närmare.

Men nej. Om jag gör det kommer jag ju som-fan-sakna de där viktiga jag har hemma. Familjen. Viktiga vännerna. Och mitt liv. Som ju är där.

Men ändå. Vilken jävla känslourladdning. Det hade jag inte väntat mig. Av en kaffe i ett köpcenter och en chokladshake på Mc Donalds.

Tur att jag älskar livet och känslorna det bär med sig. Så yey för tårarna, för de är ju faktiskt ett uttryck av kärlek.

Should I stay or should I stay?

2011-01-17T11:41:00.003+01:00

Häromsistens skrev jag ett inlägg om hur sorgligt det var att lämna Snowball och Stockholm. Ja. Det gjorde ont i hjärteroten att åka ifrån Stockholm. Men å andra sidan kom jag ju strax efter det hem till mitt älskade Göteborg igen, och vips var livet rosenrött. För att komma hem är så jäkla skönt.

Den här vintern har jag flängt än hit än dit. Öa över lucia. Hem igen. Öa veckan före jul. Hem ett dygn. Stockholm i en vecka. Hem en knapp vecka. Norberg en vecka. Åland en komprimerad helg. Och nu i Norberg igen. Som just nu ska föreställa "hem". Åkte härifrån till Åland, och nu är jag... hemma? igen. Nä. Jag är inte hemma. Jag är fortfarande i exil. Men ändå. När jag packade ihop mitt pickåpack i fredags och lämnade Norberg för Åland stack det till i hjärtat. Fy fan vad ont det gör att åka härifrån tänkte jag. Jag vill vara kvar! Men det gick över ganska snabbt. För att åka tåg är underbart (när det funkar), och att träffa Daniel och Sofia är underbart. Och Åland är underbart. Och igår när jag vaknade till Åländsk snöstorm och skulle ta mig hem så... stack det till i hjärtat igen. För jag vill inte åka därifrån. Heller.

Vad fan är det med mig? Älskar jag alla platser? Ja. Och nej. För egentligen är det nog mest ett drag av separationsångest. Jag blir alltid ledsen när jag ska åka ifrån något, oavsett vad det är. När jag ska lämna stan för öa gör det ont. Vill inte åka. När jag sedan varit på öa några dagar och ska åka hem gör det också ont. För jag vill inte åka därifrån heller. Jag vill inte åka ifrån något någonsin. Jag vill bara åka till. Inte från.

Komplicerat. Dilemma.

Jag älskar att resa. Men bara att resa till. Hur får man det att gå ihop?

Det känns nästan som om jag behövs här...

2011-01-12T19:18:00.002+01:00

Igår innan jag gick hem snackade jag en liten sväng med en kille som vaktmästar på Folkets hus där vi håller till med teaterklassen under min kurs. Han var pratsugen, helt klart! Hela mitt jag kände i vilket stort behov av umgänge den här personen var just den här dagen. Kanske alla dagar, vad vet jag. Men jag är ny och känner inte folk, och är antagligen lika öppen som en uppslagen bok, för folk dyker på mig.

"Herregud, en mänscha vi inte har sett förut, henne måste vi haffa!"

Idag tixempel. Vid dagens slut var jag så hungrig så jag höll på att gå i bitar, och raglade således till den lokala grillen. Killen bakom disken sken upp som en sol direkt när jag sa "Ja skölle vela hå ett brö me mosbrecka, ketchöp å reeksallad, asså en halv special utan karv" på klingande... rikssvenska tycker ju jag då va. Men man säger ju tydligen inte knö, änna, ellerrrr, vetladu å sånt här uppe, så tydligen sticker min rikssvenska ut bland deras klingande västmanländska. "Er dy her från Nårberg?" säger den mörke, misstänkt östhärkomst-mannen. "Nää hehe, ja e från Gättebarg, höss de ellerrrrr?" svarar jag med ett skratt. Vad gör jag här undrar han. Teaterpedagogar svarar jag.

Åhå! Han skiner upp som en sol igen. "Teåter, det vår mitt liv. Föryt. I mitt hemland." Å. Hallego. Det skär så i mitt hjärta över alla dessa människor som måste överge sitt hemland och sina liv för att städa, köra taxi eller jobba på grillen i ett iskallt Sverige. Och han bara öser ur sig om sina tankar om teater, teater ska vara på folkets sida och tjofaderittan. Trevlig fyr! Men min mat kallnar, och jag måste försöka runda av, så jag säger "Tack för maten hördudu, ha det så bra vi ses säkert fler gånger!" och vandrar hemåt.

Han ville prata teater han. Vaktmästaren ville prata elektronisk musik (som jag inte kan ett jota om). Alla vill prata med apan. Apan känner ingen. Apan gillar att folk vill prata.

Samtidigt som apan är helt slutkörd i huvudet efter alla dagens intryck. Och apan hinner vara hemma i fem minuter innan Saga messar och säger att det är häng hos Henry. Ikväll igen. Japp. Jag kommer om en stund. Jag måste bara... andas. Först.

Fast allra först måste jag vräka ur mig lite intryck i bloggen, planera morgondagen och prova dagens kap från Röda korsets loppis, en röd blus med vita prickar.

Tjohej. En av tre anhalter avbockade. Nu - planering! (pust. suck.)

Soundtrack of my night

2011-01-11T20:43:00.002+01:00

Jag är så bra på att underhålla mig själv. Och jag trivs så bra med att vara själv. Kanske för att jag dagarna i ända omger mig med människor, ofta kreativa sådana. Man blir trött av det. Och behöver memsamheten efter en sån dag.

Så därför gör det mig absolut ingenting att det just ikväll händer absolut ingenting i det ödsliga, myspysiga Norberg där jag häckar i det gamla gamla huset bland många gamla gamla hus. Faluröda stugor med tjocka vita ulliga täcken på sig. Julbelysta små mysiga gator och gränder. Detta är en by i ordets rätta bemärkelse. En levande sådan. Och säkert händer det saker några hundra meter bort. På folkhögskolan som dryper av kreativitet. På Folkets hus där det visas bio med jämna mellanrum. Och på Port Arthur, en av restaurangerna med kvällsöppet. "Där sitter vi ibland och njuter av en jävla god whiskey" skrattar Henry, herr teaterlinje. Henry, som är bossen som anlitat mig som en av årets fyra gästpedagoger. Tackar för äran Henry.

Dagarna går åt till att lära sju människor allt jag kan om improteater. Eller rättare sagt allt jag hinner lära dem om improteater på två veckor. Förstår inte min tidigare lätta oro, eller snarare fundering kring huruvida jag skulle ha material så det täcker två veckor. Herregud. Jag skulle lätt kunna fylla ett läsår med all den improkunskap jag har inser jag när jag efter två dagar bara hunnit nosa på ämnet.

Dagarna är uttröttande. Som impropedagog sitter jag med alla sinnen på helspänn hela tiden. Utvärderar det som sker på scen och gör blixtsnabba kalkyler i huvudet över vilken feedback jag ska ge för att göra deltagarna trygga och stärka dem, samtidigt som jag ger dem en utmaning och hjälper dem till utveckling utan att knäcka dem. För de kan ju inte så mycket om impro. Än. Men... det kommer! Sakta men säkert. Och det har hänt otroligt mycket de här två dagarna. Men allt detta som rusar i ilfart i min hjärna under dagarna gör mig så otroligt trött om kvällarna.

Och jag måste hinna ikapp. Ringa mamma, det var ett tag sen nu, läsa jobbmail, läsa jobbgrejer, se det där tv-programmet på web-tv som jag inte hunnit se än... Så jag går hem, kollapsar i sängen med datorn i knät och telefonen i örat. Och nästan tre timmar senare är jag ikapp. Har morgondagens planering, har ringt mamma, har kollat mail facebook väderprognosen programmet... och då... kommer kontemplationen. Vilan. Funderingarna.

Och jag sätter på soundtracket för kvällen, jazz på ryska och låter Jan Johanssons mjuka pianotoner vagga mig in lugnet. Reflektionerna. Plockar fram papper och penna. Lutar huvudet tillbaka.

Och skriver.

Livet kan inte vara vackrare än en faluröd by inbäddad i vintertäcke, med värmande ljusglimtar här och där, varma fönster som strålar ut stearinljus, glimmande granar, en skarp nymåne som suddas av isiga disiga moln, ett gammalt gammalt hus. Och Jan Johansson.

Livsqualitet.

Skall du hafva en skrifvarlya skall du hafva den här.

Wa blir de no titt?

2011-01-10T20:04:00.002+01:00

Det känns som om det här kommer bli två veckor av... kontemplation.

Jag är i Norberg och gästpedagogar som impropedagog. Improvisationsteater, that is. Improteater för vuxna, teaterintresserade elever. Sju stycken. Lyx pyx päselipäs. Bor i ett fint litet rum med jackuzzi. Jaccutssi! Hihi. Är inte det lite 1990? På 90-talet skulle alla ha bubbelbad. Installerar folk jacuzzi 2011?

Huset är gammalt som gatan. Alltså ungefär lika gammalt som gatan härutanför, som förmodligen inte är byggd ens på förra århundradet. Så det är myselimys. Hela byn andas lite myselimys.

Om man... bor här. Om man som jag gästpeddar i två veckor och aldrig har varit här förut och inte vet vart nånting finns eller vem nån är så... blir man lite... memsam. I alla fall såhär första kvällen. Så, sån fantastisk tur att jag trivs så bra med mig själv. Köper en pava vin och längtar tills dagens lektion ska ta slut (för jag gick upp freakin' kvart över fyra i morse och sov typ två timmar inatt!!!) och jag få dyka ner i dubbelsängen (som är min bara min, myyy preciousssss) (oj, precis när jag skrev om hur memsam jag är så kom grannen Ola och sa hej. Hej Ola :D så det bor fler i huset. Ja, nästrums till och med, ser man på! Hejdå med den memsamheten!)

Va fan. Nu dog ju hela poängen med inlägget. Fick ju helt plötsligt en granne att spionera på. Åhå, det låter som om han ska ha tv-kväll, månne det inte vara en coca cola burk som just ställdes på tv-bordet? KAN ha varit en bärs! Hihi. Aha. Han käkar kebabrulle. Och vaffan, nu kom EN GRANNE TILL! Håhå, så spännande det bidde helt plötsligt. När ska jag egentligen hinna ligga i jaccuzzin? (Och hur fan stavas jackutzi?) (Här i Norberg tar jag för övrigt seden dit jag kommer och svär som en borstbindare. Det gör jag i och för sig jämt. Men vad fan, fan är så jävla gött! Och Henry, teaterbossen, svär så eldflammorna flyger. Underbart! Satan vad här ska sväras och slåss med kniv! Så skenheliga bör kanske undvika bloggen de närmsta veckorna för här kommer svordomarna svärma som fäflugor.)

Jag förstår förresten att ni blir oroliga över att jag sitter memsammen (inte längre dårå) i en håla mitt i Sverige med en pava vin som enda sällskap. Månde hon supa ihjäl sig alldeles memsammen i skogen, kan det vara hälsosamt? Nja. Jag är helt enkelt helt sjukt uppe i varv pga ingen ingen ingen sömn och har tusen tankar i huvudet efter dagens kurs och såg faktiskt ingen annan råd än att ta ett glas vin för att bli lite trött och döva hjärnverksamheten. För nu är det hundra knyck i skallen. Så, vid *host host* års ålder fick hon uppleva alkohol i medicinskt syfte. Än så länge en ganska trevlig upplevelse. Kan säga att jag... blev trött jävligt snabbt. Även om Ola piggade upp. I ungefär tio minuter, nu har han gömt sig i sitt rum på andra sidan tv-rummet igen.

Nåväl, got some improplanering to do. Kärlek!

När det är så jävla värt det

2011-01-01T12:20:00.004+01:00

Även denna gång, som så många andra gånger, visste jag inte om jag skulle/borde/kunde åka. Men även denna gång, som så många andra gånger, så åkte jag.

Släpade mig till tåget dragandes på en resväska på sisådär 15 kg och ungefär lika mycket feber, hosta och snor. Fick en skön tågresa som bara var åtta minuter sen trots vinterviken. Åtta minuter pga insjuknad resenär och inväntan av ambulans. När SJ funkar så funkar det löjligt bra.

Strävar mig igenom veckan medelst febernedsättande, slemlösande, inflammationsdämpande, vätskeersättande och kopiösa jag säger kopiösa mängder kaffe och en hel del socker. Och vatten vatten vatten vatten vatten. Och en hel del skolk, för jag mår så dåligt så jag bara inte orkar att gå och vara trevlig och försöka lära mig att dansa de här jävla jäveldanserna som är så svåra.

Och så underbara.

Och människorna.

Även denna gång, som så många andra gånger, är jag nog kär i sisådär en 10 stycken när jag väl ska åka hem. Nya bekantskaper, gamla som blommat upp igen och hittat tillbaka. Härliga underbara roliga utflippade människor! Och här och där, inpetat bland hostattacker, igenproppade näsborrar och värkande huvud, så kommer de där ögonblicken där man minns varför man håller på med den här helt bisarra hobbyn. Åka världen runt och strutta runt i takt till swingmusik. Det är ju dödskonstigt. Och alldeles alldeles....

alldeles underbart. När man står mitt i ett folkhav och får till en så klockren swing out man bara kan, till den krämigaste, härligaste musiken som bara finns, med en av de där härliga, underbara, fantastiska. Himmelriketparadiset - på ett litet hotell nånstans i världen.

Så när jag efter 25 timmars vakenhet (som nu snart är uppe i 27) börjar jag packa ner det som i en vecka blivit det hem jag vant mig vid (och irriterat mig stundtals, det sliter att dela med två okända tjejer från olika delar av världen) så svider det till.

Aj.

Vill. Inte. Åka. Hem.
Vill. Inte. Lämna. Dessa. Underbara.

Bara en dans till, snälla.
Bara en galen natt till av gapskratt och galenskaper.

Nä.
Ska åka hem. Packar ner, plockar tillrätta, hittar nyckelknippan till lägenheten i staden på den västra kusten och påminns om att just det, det finns något som heter liv där va? Ska jag dit nu?

Börjar gråta av bara tanken (och nu gick en av de där fantastiska härliga underbara människorna förbi och vinkade och hojtade god morgon. Hej på dej Anders, ses annan gång. "Du kommer inte till Stockholm innan Herräng?" Jo. Jag kanske måste det.) och vill inte inte inte sätta mig på det där tåget.

Herregud vad det svider i ögonen. Men jag envisas med att hävda att det bara är den envisa ögoninflammationsaktiga grejen jag släpat runt på hela veckan. Och att man ju blir lite känslig när man dygnar. (Inte sover på minst ett dygn.)

"Du lär ju somna som en stock på tåget."

Nä. Jag lär sitta och stirra ut på ett vintrigt landskap och längta tillbaka så det gör ont i varenda liten blodplätt.

Hejdå Snowball. Fy helvete vad det var värt ansträngningen, pengarna, allt.

Tankar som vandra genom ett snödränkt Sverige

2010-12-26T12:52:00.002+01:00

När man sitter såhär

i en influensasmittad kropp
i ett nytt och fräscht intercitytåg
som far genom ett så jävla vitt Sverige
Det är helt sjukt jävla vitt
så vill det till att kunna låta bli att bli poetisk

Det är så sjukt vackert. Och vi stannar mitt ute i ingenstans och folk ser förvirrade ut, och jag tror att några snart ska byta till ett annat tåg, och folk är snälla och lånar varandra sina säten, och personalen ropar ut i högtalarna att det nuförtiden inte finns någon restaurangvagn på den nya fräscha intercitytåget. Tänk på detta till nästa gång. Ta med er mat nästa gång.

Jag har mat. Jag har väskan full av mammas hembakta tunnbröd, med en stark och god ost på. Bullar. Choklad. Ingen frukt. För frukten var för jäkla risig. Båd hemma och på Pressbyrån. Men tunnbröd och bullar står man sig länge på. Har åkt i en timme av (förhoppningsvis) fem, och är inte det minsta hungrig. Kanske till och med ger en liten ostamacka till någon stackars svältande. Fast... då ger jag nog även bort lite influensa. Det är ju jag som brett mackorna. Och just nu känner jag mig som en vandrande pandemi.

Jag är på väg till dans.

Läger.

Hihi, du är ju vuxen, åker man på läger då?

Japp. Som fan. Om man, som jag, är biten av lindyflugan.

Trodde att lindysmittan hade gått över. Har inte haft det där suget, drivet, på ett tag. Undervisa - jo - skoj. Dansa? Inte lika skoj. Och gör mest ont hela tiden. Och jag lär mig ju ändå aldrig att dansa så som de internationella instruktörerna säger åt mig lektion efter lektion. Har dansat i fyra år, och det känns nästan som om det är försent att ändra på nåt nu. Musklerna har bestämt att det är såhär jag dansar. Ska jag ändra på det blir det enbart med viljekraft.

Så jag bestämmer mig för att skita i att dansa bra och bara dansa istället. Och då släpper det faktiskt lite. Kanske till och med redan har bloggat om det, känner igen det...

Och så är det då dags för läger. Hur ska jag stå ut med en veckas dans, undrar jag. Jag har ju tröttnat. Och dessutom har jag anmält mig till kurs i balboa, den dansen jag är minst sugen på just nu. (Förutom med några enstaka, ni är för jävla roliga att dansa med. Jämt.) Suck. Och så kollar jag mailen. För i september mailade jag och sa att jag även ville gå lindykurserna på lägret. Det hade de glömt, men vips är jag antagen till lindy advanced också.

Suck. Prestationsångest. Jag på advanced? Jag kan ju inte dansa. Och alla andra är så jävla bra. Och jag är ju dessutom skitsjuk, så risken är att jag inte kommer orka dansa nåt alls.

Men... så sitter jag här på tåget. Som är så himla bekvämt. Och sätter på Spotify med min gamla dj-lista som jag helt glömt bort. Och herreminje så bra musik. Det börjar spritta i benen direkt.

Och jag ser på facebook att Micke är på väg till samma läger. Åh, han är rolig att dansa med. Roligt... och... Sofia och Daniel kommer ju... och och och...

FY FAN VAD ROLIGT DET HÄR SKA BLI!

Även om jag är snorsjuk. Välkommen tillbaks, älskade dansglädje.

Detta månne vara det sista klivet bort från ungdomens grönskande dal

2010-12-18T12:54:00.003+01:00

Förr satt jag gärna uppe halva natten. Hjärnan funkade bäst då. Fast nuförtiden börjar jag gäspa vid tiosnåret, och går gärna upp vid åttasnåret. Det är ju skönt att ha morgonen...

öööö....

Förr spexade jag med diverse hårfärger. Har haft i princip alla. Till och med blått och rosa. Men det var på den gamla glada tiden. Nuförtiden är det mörkt.

öööö...

Eller så är det så att den där vita randen som blir i botten en vecka efter färgning inte bara är på skoj. Den är ett faktum. Och den är inte längre bara fläckvis. Om jag skulle låta håret växa ut ofärgat skulle jag nog vara helt... gråvit. Men, å andra sidan hittade jag mitt första gråa hår när jag var 18, så det kanske inte är så konstigt att hela huvvet är gråvitt nu.

Åsa, hur gammal är du egentligen?

Pöff! Man frågar inte en dam om hennes ålder! (DAM?!) fnyser jag, samtidigt som jag zappar över till kunskapskanalen. Reklamkanalerna är ju så... väsniga. Och stökiga. Och det är ju så tramsiga program.

Och sen går jag ut och tar en öl med min gamle gamle vän Robert. Vi väljer ett lugnt ställe utan musik, och börjar prata kläder. "Jag köper alla mina kläder på Holmens herr" säger Robert. "Där finns allt under samma tak, det är jättebra!" Och jag häcklar honom för att han har blivit gubbe. "Var köper du alla dina kläder då?" Och jag funderar på var jag köpt det jag har på mig just den här kvällen. Och konstaterar att... alla... plagg... är från Cassels modehus. MEN, det är för att det är enda stället där det finns kläder med äldre snitt! Jag vill ha 40-tal, 50-tal ylar jag, och hävdar min ungdom. Och jag köper massa kläder på second hand och balla rockabillybutiker! (Fast Cassels är bäst...)

Och sen... kommer isvintern. Gatorna fylls av ihoppressad snö som blir till is och täcks med vatten. Och inte fan grusar de.

Och då dukar jag under.

Jag är kärring.

Tamejfan.

Eftersom jag nu...

äger ett par broddar.

Fast jag har inte tagit på dem än. De ligger där i påsen och hånvrålar åt mig.

Nä. Jag gillar inte att bli gammal. Inte för att det inte är vackert att bli gammal. Jag älskar ålder. Klokhet. Visdom. Insikt. Men jag älskar alla åldrar. Jag älskar naiv tonårsinställning, jag älskar barn som ska frigöra sig och "kan sälv". Men jag älskar inte att jag själv rent fysiskt fanimig börjar peta på kärringväggen. För inuti mig är jag en fjortis. En väldigt mogen, ansvarstagande och klok sådan. Me' hallå, ja ba dööör OFTA att man vill typ ha typ hängpattar å hängröv å värsta närsynta!

Så det kanske får bli stilettklackar över isen ikväll.

Långlov?!

2010-12-12T21:26:00.003+01:00

Konstaterade ganska nyssens att jaha, snart är det jullov. En arbetsvecka kvar typ, sen är det jingle bells för hela slanten. Men snart börjar jag ju jobba igen. Tur. För jag trivs nåtsåinåtahelskotta bra på jobbet nuförtin. Det har jag egentligen gjort hela tiden, det var bara feruketanesvärt mycket nytt att ta in och lära sig de första månaderna. Och sedan var det feruketanesvärt mycket att göra månaden därpå, så mycket att Åsa petade lite på den berömda väggen. Men sen lugnade det ner sig igen, och jag utvecklingssamtalade och planerade och började landa igen. Och det är där nånstans jag är nu. Ett utvecklingssamtal kvar innan jag får jullova. Två dramapass och lite vikarieinhopp, en skolavslutning och voila.

Lite tråkigt faktiskt. Jag kommer sakna jobbet. Men jag kommer ju snart tillbaka.

Eller?...

Vänta lite nu...

Skolan börjar 10 januari. Samma dag som jag åker till Bergslagens folkhögskola för att gästpedagoga som impropedagog. I två veckor. Jullovet = nästan tre veckor. Bergslagen två veckor. Det innebär att jag träffar min klass och mina kollegor... fem veckor efter hejdå skola hello jingle bells.

FEM!
VECKOR!

Fattar ni hur länge det är?! Det är ju ett halvt sommarlov, för bövelen!

Tur att jag ska göra nåt så skoj som att lära åtta teaterintresserade vuxna att spela improteater två av dem. Och dansa i Stockholm en av dem. Och fira jul i kanske två dagar i alla fall. Resten av tiden får jag väl ägna åt att tänka på jobbet, längta till jobbet, glo på ö-snön och spela Xbox. Xbox är bra när man vill glömma bort att tid finns och bara leva upp den så att den snart blir en annan tid.

När man vill leva, tänka, vara och känna är det mindre bra. Snacka om hjärndöd sysselsättning. Alltså, perfekt när man helst vill att det lilla jullovet ska rusa förbi.

Är jag normal? En lärare som längtar tills skolan börjar igen? (Ja, hurra för mig! Och hurra för mitt jobb! Länge leve det! Det vill säga hoppas som fan att jag får vara kvar jättelänge och får lite mer timmar än vad jag har nu. Det får jag. I know it.)

Vän av o-ordning. Eller hur kanelbullen blev "bulle fylld med brunt klägg som ser ut som kanel"

2010-12-07T16:03:00.004+01:00

"Ledig". Vilket i praktiken betyder att jag själv bestämmer när (om) jag vill jobba idag. Vilket jag nog måste. Alldeles strax. Men, inleder dagen med en liten (med betoning på liten) vandring till ICA Kvantum och deras fantastiska sortiment och breda utbud.

Ah, detta ljufva mammons tempel, dignande av GODA clementiner (inte sura stenhårda skräpclemmisar från turken på hörnet) färdiga rätter utan kossor eller grisar i och... ah. Kanelbullar.

Jag är löjligt svag för fika. Godis och chips kan jag leva utan. Men inte fika. Så, en liiiiten liiiiten (jättestor) kanelbulle kan man väl få kosta på sig när man vandrat den långa vägen (10 minuters promenad) till ICA? Japp, det kan man. Men, för säkerhets skull läser jag på innehållsförteckningen. Mjöl, socker, ägg, smör, mjölk, lite tillsatser och... kardemumma? Läser igen. För det måste väl ändå vara kanel i kanelbullarna? Humdidumdi läseli läseli... ka..rdemumma. Tittar på bullen. Och nej. Det är fan ingen kanel det där. Det är stora bruna pluttar som ser ut som jättekanel. Men förmodligen inte smakar kanel.

Det är ingen nyhet att det som ger maten dess namn nuförtiden bara är en chimär. Rökt skinka röks till exempel inte, utan besprutas med rökextrakt. Således får man alltså kalla en kanelbulle för kanelbulle, trots att den innehåller 0% kanel.

Och jag vet inte om jag ska bli tokilsk över vår katastrofala matvärld, eller om jag bara ska skita i det. För ju mer ilska jag bär runt på, desto mer ilska drar jag till mig. Men tänker ändå i mitt stilla sinne att det kanske vore på sin plats att kontakta konsumentombudsmannen och säga hallå där, ändring! Länge leve kanelen!

Och sen undrar jag vad det är för saker i världen jag lägger energi på att fundera över egentligen. Kanel liksom. Viktig grej?

Och jag beslutar mig för att det är bättre att jag blir arg på något viktigt och riktigt istället, och vandrar hem med näverkonten fylld av allt annat än kanelbullar. Men ändå går jag där och i huvudet formulerar ett brev till konsumentombudsmannen, för min hjärna formulerar sig i text. Ständigt. När jag lagar mat skriver jag recept. När jag diskar skriver jag facebookstatusar. Och när jag går hem från Kvantum skriver jag tydligen brev till konsumentombudsmannen. Och när jag kommer fram till undertecknandet så... ja vad fan skriver man? Jag kan ju inte skriva under med mitt namn, för jag skäms ju ihjäl över att jag bryr mig om trivialiteter som innehållet i kanelbullar. Ah. En klassiker. Jag skriver under med...

"Vän av ordning"

VÄN AV ORDNING? Vem uppfann det uttrycket? Och varför skriver jag det? Jag och ordning är ju TOTALA OVÄNNER! Tacka vettja o-ordning, kaos, bröt!

Jag skulle vilja göra en dokumentär om alla människor som döljer sig bakom signaturen "vän av ordning". Hur lever de? Har de inget annat att störa sig på i livet än folk som slabbar ner i tvättstugor, glömmer diska sin kaffekopp eller glömmer blinka innan de byter fil?

Jag förstår! Heureka!

2010-12-06T12:46:00.003+01:00

Insikter och aha-upplevelser är min kick. Livsmål: utvecklas som människa, till att bli en så bra som möjligt. I mina egna ögon. Vad andra tänker är mindre viktig. Jag vill vara medmänsklig, klok, insiktsfull och trygg i mina val. Så jag tänker mycket. Ibland tänker jag inte. Och ibland vandrar tankarna utan att jag själv är medveten om det. Som idag. Fick jag en insikt. Insikter är svåra att fånga i ord. Men när man får dem är de som en kick av en drog. WOW! SÅ LIGGER DET TILL! Och här är dagens försök att fånga denna kick på pränt.

----------------------------

Jag gör något helt vardagligt. Står i köket. Förvandlar tre platta vattendjur, syrad mjölk och en trave rotfrukter till en delikat anrättning som kallas "lunch". Skalar potatisarna. Kokar potatisarna. Skall hälla av kokvattnet från potatisarna.

Och i samma ögonblick som jag fattar handtaget på kastrullen skär det som en kniv genom kroppen på mig. På en mikromillisekund hinner jag tänka "bara inte handtaget går av på kastrulljäveln och jag får kokande vatten över hela benen". Och sen konstaterar jag att den här kastrullen förmodligen håller, som 99,9% av alla kastruller i världen. Utom den där enda. Som för sisådär 8 år sedan gick sönder. Handtaget gick av när jag skulle servera thévatten (hur fan stavas te på korrekt svenska undrar svenskfröken, och smäller till med alla excesser hon kan uppbringa) till mina teaterkollegor, och jag fick skållande vatten över hela benen.

Hade jeans på benen. Som sög upp det förbannade vattnet. Och det märkliga var, att det inte kändes varmt. Det kändes isande isande jävla jävla skitkallt. Och jag fick panik, och såg diverse mindre bloggvänliga syner för mitt inre om vad som sedan skulle hända med mina ben. Sara vrålar "ta av dig byxorna och ställ dig i duschen och spola kallvatten". Snabbtänkta Sara. Som inte är så snabbtänkt alltid, framförallt inte i trafiken. Men när det kommer till akuta lägen som skållning och andra livsfarliga ting är hon snabbare än blixten, mamma som hon är.

Så jag gör som mamma säger. Av med brallorna, in i duschen, spolar kallvatten tills kylan är outhärdlig.

Och... får inte ett enda men av detta. Benen är hela. Av skållningen syns och känns inte ett jota. Förutom...

i det kroppsliga minnet. Eller är det själen som minns? Vilken del av mig är det egentligen som ylar till när jag denna snövita måndag ska hälla av vattnet från potatisen?

Spelar ingen roll. Men det som spelar roll är såret, min spontana reaktion, min försvarsmekanism. Och jag konstaterar, att det är inte så jävla märkligt att man reagerar som man gör. I andra områden av sitt liv, som inte rör kokande vatten.

Så. Jag förstår verkligen att du reagerar som du gör. Att du beter dig som du gör. Även om jag inte har en aning om varför. För jag var inte med när du fick ditt kokande vatten över benen. Men jag förstår att.

Och viktigast av allt. Jag förstår att. Jag. Reagerar som jag gör. Och gör som jag gör. Och beter mig som jag gör.

Och plötsligt var hela livet helt avdramatiserat, och what the fuck, det är ju bara lite skållhett vatten som spökar. Om jag bara accepterar att de finns där, och ser dem, så kan jag välja att göra annorlunda, även om försvarsmekanismen fortfarande finns där.

Och resten av dagen är jag sådär jävla lycklig, som jag så ofta är nuförtiden. I mitt fantastiska, fantastiska liv.

--------------------------------------

Och min älskade vän, som gärna tror att det som skrivs här handlar om dig. Det gör det inte. Och det gör det. Det handlar om alla. Så ta till dig det om du vill, eller läs det som det det var menat som (säger svenskfröken och smäcker in tre det i en och samma mening); en livsbetraktelse baserad på något så jäkla basic som en potätkastrull.

Det är jag och snubben som kokar gröt i filmen "Tillsammans". Vi reflekterar över mat. It's da shit.

På studiebesök i verkligheten

2010-12-04T00:26:00.002+01:00

Jag har så vansinnigt svårt att vänja mig.

Vid att jag har en

arbetsplats

att gå till. Jag har ett jobb. Jämt. Inte bara en kort period på några månader. I och för sig inte en jättelång period heller. Men hela hösten och hela våren ska jag vara där och göra det.

Och jag har så svårt att vänja mig. Vilket är förbannat bra. För jag går inte till jobbet när jag går till jobbet. Jag drar dit och gör roliga grejer. Enda skillnaden mot mitt tidigare liv är att jag går upp för jävla tidigt och gör roliga grejer. Och att jag har sisådär 250-300 kollegor. Och att jag har en jävla massa ansvar. Och att jag bongar in vuxenpoäng på löpande band.

Men. I like it. Så därför skriver jag upp mig på listan när det vankas personalfest. För jag måste ju gå dit och nätverka lite. För det är genom lärarna man får vicken. Så ja. Bra. Och jag måste ju kolla in läget. Sist jag var på personalfest var jag äldst av alla och stod i ett hörn och led när pöbeln rockade röven till vedervärdig R&B. Sen dess har jag undvikit allt vad personalfester, insparker och sittningar heter.

Men. Jag har ju faktiskt jäkligt trevliga kollegor nu. Och det kan väl inte vara annat än trevligt att hänga med dem en kväll? Fast... när infomailen börjar ramla in om att vi ska äta rostbiff och potatisgratäng och att två trubadurer ska underhålla börjar jag ana oråd. Hej norm-fest.

Men. Man vet aldrig. Och det ska ju i alla fall bli sjukt kul att hänga lite med de andra estetlärarna. Så jag svänger ihop en förfest på arbetsrummet. Vi tänder ljus och Klas lirar gitarr och sjunger och vi har det bara fett najs. Och minglar till slut upp till festlokalen.

Och pratar med varandra. Och får inte sitta vid samma bord och blir förtvivlade. Men, jag har ändå förbannat trevligt! Tills... trubadurerna kommer. (Och till alla mina trubadurande vänner och läsare: det är INGET FEL på trubadurer! Om de vet vad de pysslar med.) Japp. Allsång. Och jag sjunger med lite halvt om halvt, för det finns kanske de som uppskattar detta bland kollegiet, så jag kan väl stötta dem. Ända tills... vi ska sjunga en sång där karlarna ska sjunga rajrajraj och flickorna pip pip pip.

"VAD VAR DET NU NI SKULLE SJUNGA?" vrålar trubaduren i en glad gubbes ansikte.
"RAJRAJRAJRAJ" vrålar gubben.
"OCH VAD SKULLE NI SJUNGA?" vrålar trubaduren i mitt ansikte.

Och det är här någonstans jag slits mellan två poler. Den ena polen som vet hur för jävligt det är att underhålla på personalfester, och den andra som inte vill vara en pipande kvinna och inrätta sig i leden.

Hon vinner.

Så jag svarar

"JAG TÄNKER INTE SJUNGA ETT JÄVLA SKIT!" och tillägger "jag är hermafrodit, vad ska jag sjunga då?!"

Jag tror inte att trubaduren ens vet vad en hermafrodit är. Men han rajrajar på och sen ska alla byta roll så tjejerna ska rajraja och killarna ska pippipa vilket bara vrålar hej vi är fjolliga fjantar nu för vi säger pippip

och jag mår så illa.
och blir så arg.

Till slut ger de tack och lov upp. Och senare, när de spelar dansmusik bjuder jag upp Marie på en foxtrot, en gympasnubbe på ännu en foxtrot och Hanna på en lindy. Och jag njuter i fulla drag av att smeta in de förutfattade genusmeningarna i ansiktet på folk.

Och, som vanligt, stör det livet ur mig att jag inte kan lämna ut övriga smaskiga detaljer i bloggen. Ni får leva i nyfikenhet. Och jag får spricka av jag vill berätta. Och ringa en vän imorrn.

Natti.

Faking it

2010-11-30T20:46:00.002+01:00

Som den normalt arbetande människa jag nuförtiden blivit händer det med jämna mellanrum att jag faktiskt tittar på tv på vardagkvällar. Ikväll till exempel. Tittar jag på ett program om skönhetsoperationer på femman. Och återigen slår det mig.

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ATT SE NATURLIG UT?!

Spraytan. Botox. Silikonputande läppar. Hårextensions (retar ihjäl mig. ALLA ser fejk ut! Varför vill ni ha fejkfrilla? Köp en peruk istället, ser mer äkta ut, om ni nu måste grejsa). Silikontuttar. Silikonrumpor. Fettsugningar av ditten och datten. Venusberg till exempel. Hallå? Anusblekning?! Hur ofta kollar någon dig i röven? Blekta tänder, eller ännu värre, tandfasad med kritvita lika långa tänder som får dig att vissla när du pratar. Acrylnaglar. Ser de inte lite ut som klor?

Jag tycker det är sorgligt. Men konstaterar samtidigt att jag ju själv är lätt småfejkad. Rakad lite här och var, nyfärgad i håret eftersom jag är så vansinnigt gråhårig i naturligt skick. Och det har hänt att jag stått och lyft fejset för det är inte jättekul med rynkorna.

Så ja. Jag kastar sten i mitt lilla glashus. Och undrar samtidigt, med MYCKET STOR nyfikenhet, hur evolutionen kommer hantera vårt vaxande, ombyggande och joxande med våra kroppar.

Vidbränd?

2010-11-11T22:38:00.001+01:00

När man är jävligt stressad är det så sjukt svårt att avgöra vad som mildrar stressen mest.

Åka dit och göra det där?
Eller stanna hemma och vila.
Stannar man hemma och vilar så sätter man sig själv ännu mer i skiten.
Åker man dit så kommer man nog få brain overload.
Eller så får man inte det. För att man får gjort en massa som hängt över en.

Svårt att välja.

Så blir du dagens hjälte, en guide i 42 steg.

2010-11-09T13:15:00.003+01:00

1) Laga mat med rökt lax i.
2) Var för lat för att diska direkt.
3) Gå och dansa.
4) Kom hem och konstatera att det luktar rätt mycket rökt lax i ditt hem.
5) Konstatera att du är för trött för att diska kl tolv på natten.
6) Stäng dörren till köket och ignorera tills morgonen randas.
7) Vakna och konstatera att det luktar för jävla mycket rökt lax i ditt hem.
8) Fixa frukost snabbt som fan i ditt "väldoftande" kök.
9) Undra lite över hur lite rökt lax kan lukta så jäkla mycket rökt.
10) Ät frukost.
11) Gå på toa.
12) Konstatera att begreppet att "lägga av en rökare" fått helt ny innebörd.
13) Fundera lite över om det inte är så att det kanske faktiskt luktar rök.
14) Gå till affären, och passa samtidigt på att tömma sopor och småsnusa lite i trappuppgången, framförallt utanför smygalkisgrannens dörr. (Smygalkisgrannen kan ibland vara upphov till märkliga dofter i KuriÅsas hem.)
15) Ring en vän.
16) Hör hur vännen reagerar lite kraftigare än vad du hittills gjort.
17) Konstatera att om det luktar rök när du kommer hem så måste kanske åtgärder vidtagas.
18) Gå hem.
19) Öppna dörren till ditt hem och konstatera att... åtgärder måste vidtagas, eftersom hela hemmet vid det här laget snarare luktar som själva rökapparaturen än den lilla laxabiten.
20) Plinga på hos hyresvärden.
21) Åskåda hur hyresvärden reagerar snabbare än en gazell och rusar upp till smygalkisgrannen och bankar och plingar på dörren som en tok utan att någon öppnar.
22) Låtom hyresvärden följa med upp till ditt hem.
23) Åskåda huru hyresvärden bara behöver in och vända innan han går igång på tusen växlar samtidigt.
24) Bli kvarlämnad i sticket i den basturökta lägenheten.
25) Vädra.
26) Lyss till det ljuva ljudet av brandbilar och OLA-ambulanser som närma sig i fjärran.
27) Öppna dörren när det ringer på och emottag informationen "brandkåren är tillkallad, du kan vara lugn".
28) Försök vara lugn fast ditt hem numera är basturökt.
29) Ring en vän.
30) Fnissa med vännen åt detta vardagsdrama.
31) Konstatera att du glömt borsta tänderna och är jättesunkig.
32) Skit i att du glömt borsta tänderna och är jättesunkig.
33) Utrym pga överdriven basturökning och oro för din egen hälsa.
34) Lyss till det ljuva ljudet av brandmän som diskuterar huruvida dörren eller fönstret ska pajjas för att ta sig in till den väntade eldhärden.
35) Lyss till det mindre ljuva ljudet av brandmän som forcerar Daloc säkerhetsdörr medelst diverse verktyg, bankningar och andra ljud.
36) Lyss till det ljuva ljudet av brandslangar som dras och fläktar som blåser bort rök från trappuppgången.
37) Ring en vän.
38) Prata med hyresvärden och brandbossen.
39) Emottag informationen att "det pyrde i några tidningar och han var inte hemma".
40) Gå upp till ditt basturökta hem och öppna tvärdrag.
41) Var stoltare än en tupp. Du hafver gjort en mycket god gärning, samtidigt som du räddat din egen livhank och ditt eget hem.
42) Sätt dig i din säng, blogga och vänta på att... någon...? ...

ska säga tack.

Så...

tack Åsa, för min självbevarelsedrift!

(och stäng tvärdraget innan du förfryser vitala delar!)

Vi äro esteter vi humhum

2010-10-29T09:44:00.004+02:00

Min dramakollega kommer in på kontoret och dimper ner i sin kontorsstol. Äntligen tänker jag, nu kan jag fråga det där och det där och det där.

Men, innan jag hinner så långt så kommer den.

Sucken.

Ah. Jag känner igen den där Sucken. För jag har Suckat den själv x antal gånger sedan jag började här. Sucken som betyder "jag behöver få vräka ur mig och bolla!" Så innan jag ställer de där frågorna som jag gått och hållt på länge, länge, får vänta lite, och istället ställer jag nyckelfrågan.

"Hur mår du?"

Och sen kommer den. Urladdningen. Om ett jobbigt betygssamtal och hur jobbigt det är med betyg och hur duktiga våra elever är men ändå kan man inte sätta mvg på alla för alla når inte riktigt upp dit och...

sen ber hon om ursäkt för att hon laddade ur allt detta på mig. Men, det gör inget. Det är snarare rätt skönt att hon laddar ur det på mig. För hennes tankar är de jag också tänker. Och jag behöver också ladda ur. Nästan varje dag just nu. Vi behöver det, nästan alla i vårt arbetsrum. Framförallt vi i den yngre generationen, för vi har inte 20 års undervisning i ryggen, vi har inte erfarenheten, vi engagerar oss för mycket ibland och (kanske inte) för lite ibland, vi söker och letar och hoppas att vi gör rätt.

Och vi måste få dela med oss. Kontoret är vår fristad, där vi jublar över "det-höll-på-att-gå-åt-helvete-men-eleverna-lyckades-ta-mej-fan", förfäras över "det-var-tamejfan-en-elev-som-sa-såhär-till-mig" och charmas av "de-gjorde-såhär-idag-hallego". Vi vädrar och berättar om allt som händer, i bildsalar, musiksalar och dramasalar. Vi berättar för varandra de saker som för oss som individer är dramatiska, men som för den som lyssnar kanske bara låter som jahaja. Och våra berättelser är fulla av "jag känner att" och "för jag känner såhär".

Vi måste. Få dela med oss. Och jag undrar om det bara är för att vi är esteter och har ett behov av att uttrycka oss, eller om det låter såhär på alla kontor i den här jättebygnaden? Att så fort en kollega kommer in genom dörren så måste vi vädra. Oss själva.

Välja rätt

2010-10-24T16:23:00.003+02:00

Att välja ditten eller datten är inte så jäkla svårt som man kan tro. Om man känner efter ordentligt så är det bara att välja det som ger en go' och positiv känsla i kroppen.

Igår valde jag med känslan istället för hjärnan. Jag stod mellan de två hötapparna "göra det jag brukar göra, där jag känner mig hemma, och som ofta är skitkul, ibland ok och ibland småtråkigt" och "göra det som jag inte brukar göra, och som känns lite farligt för jag känner ingen och blir en blyg fjant och det kan bli hur fan som helst".

Jag valde blyga fjant-alternativet. Jag tog en risk. Kändes det som. För jag hade ingen att gå med kändes det som. Och jag visste inte vad jag hade att förvänta mig. Alls. Men ändå... längst in kände jag att det var rätt. Så jag gick dit.

Och valde helt rätt. För plötsligt visar det sig att jag dragit till mig så otroligt många härliga människor, med så positiv livsinställning, en vacker miljö sprudlande av energi och glädje. Jag kände hur många som helst visade det sig. Och musiken var helt sanslös. Och shit goddamnit jezuz maddafacka. Energin som det gav mig kommer jag leva länge på.

Jag har vetat det länge. Att jag vill ha glada skitar runt omkring mig. Sorglösa, glada skitar. Vilket gårkvällen drällde av. Människor som bjuder på sig själva. Tokig man i militärkostym dansar solodans. Tokig gråhårig man dansar sig svettig till rockenråll längst fram vid scen. Gladlynt foxtrottande man bjuder upp KuriÅsa på en dans eller två. Kompis-kompis hittar nån snubbe från Orust och dansar bufflig skoj-muckar-dans. Malin jazzar loss och viftar med cirkelkjolen. Jazzjam. Tokdans. Hur kul som helst! Tok! Love it!

Ja. Där passar jag. Där är Jag Jag. Där lever jag. Och där finns människor som sprutar av positiv energi. Och jag nätverkar och suger åt mig, dansar, skrattar, ölar, diggar, tittar, både på det jag får titta på och på förbjudna frukter.

Och lever. Länge. På detta.

Kärringar kan!

2010-10-22T13:24:00.003+02:00

Kollar mailen, och hittar ett mail från... mamma?!

Mamma, som "e så dom då de gäller de däringa tekniska" enligt henne själv. Enligt mig är hon precis lika bra på det tekniska som alla andra, skillnaden är att hon själv hävdar att hon är dum och därför blir osäker.

I somras blev mamma ensamstående. Mannen, som skött "det däringa tekniska" (läs datorer, mail, skrivare mm) dog plötsligt knall och fall, och lämnade efter sig ett tomrum, inte bara efter sig som person, utan även som ordförande i moderns älskade hembygdsförening. Killen med kollen, killen som kan mailen, killen som kan skriva ut dokument, och så vidare. Fanns inte längre.

Åhjajadå, så beschwärlit. (Svensk översättning: fan vad jobbigt.) Wum ska no göre ditta? (Svensk översättning: Vem ska göra det här nu då?) Jaha, det blir wul je då. (Svensk översättning: Jaha, det blir väl jag då.) Och je, det är morsan. Och tiden går, och hon orkar inte ta tag i det tekniska, för hon har sorg, och får ännu mera sorg när en vän blir svårt sjuk. Och tiden går, och det blir långtråkigt, och till slut...

så kommer det ett mail till dottern. "Hej Åsa. Skall bara kolla om jag klarar av att skicka ett mail på egen hand. [...] Har lite ont i huvudet till och från, men förkylningen är på reträtt. Hälsningar från mor"

Morsan! Detta oöverstigliga berg som kallas internet har du nu klättrat över! Morsan googlar, morsan mailar på egen hand, morsan betalar räkningarna via internetbank, morsan beställer varor på internet! Med lite flax lyckas jag till och med få morsan att börja använda facebook. Själv hävdar hon dock såklart fortfarande att hon inte kan nånting när det gäller datorer. Fast det faktum att hon kan knattra ner ett helt mail utan ett enda fel i säger att hon kommit rätt långt sen vi satt och jag försökte få henne att trycka lätt på bokstavsknappen för att unnnddvikaaaa att det blir fffflllleeera bokstäver, att det ska vara mellanslag efter punkt och kommatecken och att man faktiskt kan prova saker på datorn utan att den går sönder.

Jag tycker det är svincoolt. För det är fan inte lätt för generationen som föddes i halvt strömlöst land (ja, öa är lite efter med det mesta) där tv var en nyhet att ta till sig mobiltelefoner, datorer, digitaltvboxar, kontokort, internetbank... Verkligen inte lätt. Det är inte ens lätt för oss som växt upp med Commodore 64.

Så jag blir mäkta stolt, och ringer Marina och berättar om morsans söta mail. Marina jublar och kontrar med sin egen mormor, som efter att livskamraten dött sålt sitt hus, flyttat till lägenhet i stan och... börjat träna på gym? Tre gånger i veckan går mormor på gym, och har tappat sju kilo, för hon tröttnade på att vara rund. Hon är över 70 bast om jag inte minns fel. Och gymmar tre gånger i veckan. Och har, såvitt jag vet, aldrig gymmat förut.

Fan vilka krutkärringar. Imponerande. Och inspirerande. Kärringar kan, bara de puttas tillräckligt nära kanten.

Ält

2010-10-21T10:04:00.002+02:00

Det däringa ältandet, det borde ta och flyga och fara sin kos.

Ältar en diskussion. Som var nödvändig. Men som inte togs så väl emot. Och, som så ofta, som nästan jämt faktiskt, så tänker jag att jag hade nog fel, det var nog dumt, jag skulle inte ha sagt nåt.

Men. När jag tänker efter och känner efter så... Jo. Det skulle jag visst. Jag sa hur jag känner. För det är faktiskt så jag känner. Och jag har rätt till mina känslor, och de kommer av en anledning som inte alltid ligger hos mig.

Då behöver man en vän som säger "bra gjort, du gjorde en god gärning idag". Och det har man. Så tack för dig, älskade vän.

Kanske måste jobba lite nu dårå...

2010-10-20T09:53:00.002+02:00

Idag tackar jag min lyckliga stjärna för extrakoftan och extrastrumpbyxorna som jag orkade släpa med mig i min redan överfulla näverkont.

Näverkont?! Finns det nuförti'n? Hoppas.

Min näverkont består av en sjukt stor, sjukt billig röd ryggsäck som rymmer laptop, sminkväska, skor, skor igen, banan, två matlådor, vattenflaska, termosmugg, bok, brevskrivaranteckningsblock, plånbok, mobil och så vidare och så vidare. (Den innehåller dock inte mormors gamla halsbandsur längre, det har jag lagt UR efter att hon lämnade tillbaks det.) (Ordvits.) Man behöver massa pryttlar när man jobbar heldag och sen ska dansa på störtens direkt efter.

Jag sitter, som vanligt på onsdag förmiddag, och sörplar kaffe i vårt iskalla arbetsrum, slösurfar och småplanerar. Snackar ihop mig lite med musiklärarPer, vars elever ska spela på vårt gemensamma uppspel om...

tre...

veckor...

"Ja vi har ju tre tillfällen kvar nu då innan uppspel" säger Per. Och jag sätter sörpelkaffet i vrång strupe.

Jezuz christ maddafacka holy kräpp. Jag som hade tänkt köra ett chill pass med föreställningsanalys och sånt idag. Ajöken med det. Idag ska det bestämmas, sättas, repas som FAN.

Tur att mina elever är helt grymma och sätter allt på störtens.

Att sammanfatta en stor insikt går ju fan inte

2010-10-19T22:06:00.004+02:00

Jag läser ännu en klokbok. En bok som handlar om viljan att fly, inser jag efter att ha läst något 50-tal sidor. Författaren hävdar att vi använder oss av olika flyktverktyg för att slippa umgås med oss själva, våra känslor och tankar.

Författaren säger att det finns en massa sätt att fly. Gå ut genom dörren. Hyra en helikopter. Distrahera dig själv från din smärta genom att göra tusen andra saker: tänka på något annat, skylla på någon annan, slåss, jämföra sig med andra, drömma om framtiden, återuppleva dåtiden, aldrig bli djupt involverad i en situation eller relation, äta, surfa på internet...

Och under en millisekund tänker jag att... jag gör ju allt det där. Fast vid närmare eftertanke - nej, jag gör inte allt. Men jag gör flera. Mer än en.

Märkligt.

Jag tycker mig vara en stark och lycklig människa som mår bra och är mentalt stark. Och ändå flyr jag. Det vet jag. Och jag vet en av sakerna jag flyr ifrån.

Tristess.
Jag.
Hatar.
Tristess.

Jag minns hur jag som barn bokstavligen krälade på väggarna av tristess, och hetsade morsan att hitta på något för mig att syssla med. Hon kom med tusen och ett förslag, men inget lockade. Vad var det där egentligen? Ensamhet? En liten sketen flickunge mitt ute på kolmörka landsbygden med målbrottskillar som enda sällskap? Den lilla flickungen, som hade 8 låtsaskompisar i brunnen... Ja, det var kanske ensamhet som tristessen grundade sig i.

Motsägelsefullt. Det vuxna jag älskar att vara ensam. Men blir fortfarande uttråkad och distraherar sig.

Men vad är tristess egentligen, om inte ett ypperligt tillfälle att sitta och filosofera över livet och bli klokare?

Det är galet svårt att sammanfatta insikterna man får av en bok i ett litet fjösigt blogginlägg. Speciellt när man bara läst 55 sidor.

(Men jag hade tråkigt, så jag var tvungen att distrahera mig med internet?)

Att bestämma livet

2010-10-18T13:04:00.002+02:00

Jag vet ju att känslan av avsaknad bara gör att avsaknaden blir ännu större.
Och jag vet ju att det bästa sättet att få ett bra liv och förändra det man inte är nöjd med till något bättre är att vara positiv och ösa kärlek runt sig, låta irriterande småsaker bara fladdra förbi obemärkt och fokusera på allt det goda livet ger en.

Och ändå... är det det absolut svåraste.

För man behöver tid. Och ork. Utrymme för tankar att bli tänkta. En frisk kropp som har kraft att ta i, göra, skapa.

Och så alla förvirrande trådar som drar i en. När man tappar insikten, den där självklara, som vet precis hur allt ligger till. Förvirrande trådar, för att människor säger och gör något helt annat än det man trodde de skulle säga och göra. Förvirrande tecken som ploppar upp med jämna mellanrum, som den där låten, den där texten längst bak på bilen JUST när jag tänkte på det där. Gör att det känns som om universum vrålar något till mig, men jag verkar ha vaxproppar i öronen.

Jag tänker, planerar och bestämmer mitt liv. Och ändå blir det ofta helt annorlunda. Och jag vet att det inte finns någon mening med att lägga upp planer, för livet gör ändå som det vill med mig. Det gör det som är bäst för mig, just nu. Och det är inte alltid som mitt medvetna jag vet bäst. Tydligen. Eftersom det inte blir som jag tänkt mig i vissa områden av mitt liv. Andra blir precis. De delar jag känner mig trygg med, litar på, vet.

Varför kan jag inte bara känna mig trygg och veta med alla delar? Varför tvivlar jag när jag vet att jag inte har någon anledning att tvivla?

Ska det vara så förbenat jäkla svårt att programmera om sin hjärna?

Det var såhär det kändes ja...

2010-10-11T14:50:00.003+02:00

Helg fullknökad med bluesdans. Trevligt. Och plågsamt. För efter några timmars "drop down, drop down!" så börjar det värka i höfterna. Och i diskbråcket. Och i knäna. Och överallt. Och jag börjar känna mig lite som för 1,5-2 år sedan, då min tillvaro mest bestod av sjukgymnastik, vetevärmare, citodon och spikmatta. Och depp. Och irri. Och ilska. Och små vredesutbrott på absolut ingenting, och gråt av absolut ingen anledning alls men än att...

kroppen kändes för jävlig. "Fy fan, höfter av plåt!" ylade Cicci och jag i skrattblandad gråt när vi skulle ta oss ur bilar, från picnicfiltar och andra ställningar där man fastnar och höfterna börjar bråka. Lätt att skämta om det. Men inte alltid. Och inte alltid var jag medveten hur otroligt mycket mitt humör och min sinnesstämning påverkades av smärtan. Trött jämt. Ont jämt. Spänd jämt.

Men på något sätt har det försvunnit, eller blivit mindre påtagligt. Och det senaste året har jag, trots smärre personliga bakslag, ändå mått bra och varit positiv, för mitt liv är ju fantastiskt, precis som titeln på den här bloggen säger. Och jag har inte haft ont. Nästan inte alls faktiskt.

Så dansar jag lite blues och drops down in my hip to switch balance. Igen och igen och igen och igen. Och det börjar så smått skära små knivar både här och där. Och när första kursdagen är slut känner jag mig helt mör, men tänker att det går snart över, lite vila bara. Och så blir det danskväll, och efter halva kvällen har jag så ont att jag faktiskt inte ens orkar göra det jag älskar allra mest just nu - dansa. Jag blir uppbjuden på löpande band - roligt och smickrande - men jag pallar inte, och nobbar på löpande band. För jag har för ont. I slutet av kvällen blir jag dock uppbjuden av en elevs farsa, som åkt 40 mil för att få dansa på Duke's place. Kan inte säga nej. Dansar. Och lider. Fast med ett leende på läpparna, för han har så roligt. Härligt. Och plågsamt. Och jag stapplar av dansgolvet.

På söndag ligger jag i sängen, får inget gjort, vill inte göra något. Drömmer om stenhård massage och akupunktur, men stapplar till slut iväg till blueskursen. Och tittar på, för det slängs tjejer hit och dit. Tjejer, som ska supporta hela sin kroppstyngd på höger höft, min värsta. När det är gjort dansar jag lite i alla fall, jag vill ju passa på att lära mig. Men det gör så satansinihelvetes ont.

Och kursen tar slut, och Fredrik kommer, och vi planerar kurs.

Och då kommer det. Utbrottet. Inte något vidare allvarligt egentligen, men han får sig en avhyvling för ett omedvetet beteende han har som stört mig ett tag. Ett beteende som jag tänkt att fan vad löjlig jag är som retar mig på detta. Men just den här plågade söndagen... brister det.

Som den fina människa han är kan han ta detta med lätthet, och jag säger mitt i utbrottet att "jag har inte sagt något för jag vet att det är helt fånigt att störa mig på det och det här lilla beteendet gör inte att jag gillar dig mindre för det". Tur det. Och efter en stund, när jag landat säger jag förlåt för mitt lilla utbrott, nu fick du ta skopan skit för min smärta, det var du inte värd. Och Fredrik säger att han varit med om mycket värre, han är ju sambo.

Han är fin han, Fredrik. Hurra för honom.

Men bu för smärtan. Jag hade glömt hur jag blir av ständigt ont.

Hur fan överlevde jag när det var som värst undrar jag. Jag minns att jag hade en gråt i halsen, konstant. Och en gång i veckan exploderade den där gråten och landade i knät hos hon som fick betalt för att ta hand om den. Och jag fick rita smärtan och mådde illa av min egen teckning, för den såg fruktansvärd ut. "Vill du behålla teckningen?" "Nä fan heller, släng den åt helvete." Det gjorde hon inte. Tyvärr. Men jag slängde smärtan åt helvete.

Och nu är jag livrädd för att den ska komma tillbaka igen med samma styrka. Men jag bestämmer att jag är frisk nu, och att det bästa sättet att bemästra den är att röra på sig.

Så ikväll drar jag på mig boxhandskarna och bankar skiten ur den. Och sen dansar jag med människor som gör mig glad.

That's medicin, I tell ya.

Dagens skäms

2010-10-08T12:23:00.003+02:00

Skämslåt är numera ett allmänt vedertaget begrepp. Låtar som man inte borde gilla, men som man gillar ändå. Själv gillar jag till exempel "Ingen vill veta var du köpt din tröja". Pinsamt men sant. (Egentligen skäms jag inte nämnvärt för just den. Skämslåt på riktigt är att jag älskar att dansa lindy hop till Koop - Come to me, som totalt inte alls är en lindylåt. Jag bara gillar'n. Och skäms lite för det.)

Finns det skämslåtar borde det ju finnas även annat skäms, eller hur? Ja!

KuriÅsas skämsmat: fiskpinnar, smält smör, potatis och lingonsylt som man mosar ihop till en gegga. Kan jag inte äta offentligt (och har inte ätit på very long time because of kaloriinnehållet och sunkigheten).

KuriÅsas skämsprogram: Paris Hilton - My new BFF. Patetiskt fängslande.

Och nu, det skämsigaste av allt, och inspirationskällan till dagens inlägg.

KuriÅsas skäms för att jag tycker att han är het-ing: Dave.

Dave är en hyfsat tacky blueslärare från USA som klär sig i rave- och hippiekläder, har långt 90-talshår och ett typiskt amerikanskt bullrigt beteende. Inte min kopp te! Och ändå... shit Majbritt. Dräggel. I smyg, för jag skäms ju. Men har är smått het alltså. Och det KAN, jag säger KAN, ha något att göra med att jag dansat med karl'n vid ett antal tillfällen. Han dansar brallorna av en. Literally.

Och i helgen ska jag gå kurs för honom. Holy moly. Got to hålla mig i skinnet.

Och eftersom flera av mina läsare verkar ha lite svårt för subtila undertexter så vill jag här poängtera att detta är ett humoristiskt, lätt överdrivet inlägg. Jag vill inte gifta mig med Dave, jag vill inte ens hoppa i säng med honom, jag skriver detta för att det var skojig inspiration. Och bara för att jag skriver att han är het betyder det inte att jag är kär i honom. Jag har mina ögon på annan för tillfället, som på riktigt är very much hetare än honom. I mina ögon i alla fall.

Det heter ju Jag Själ.v. dessutom!

2010-10-07T18:06:00.003+02:00

Jag springer av en händelse på Tomas, och vi springer av en händelse in på Saluhallen och slänger i oss lite käk, och råkar av en händelse börja prata om riktiga saker. Inte hur det var på jobbet. Inte hur det är på dansen. Utan Riktiga Saker. Livsåskådning, klokerier och annat. Och vi kommer in på hokus pokus, och han frågar om jag tror på reinkarnation och sånt där, och jag tänker på själen.

Jag tror ju på reinkarnation dårå. Alltså tror jag på själen som vandrar vidare. Alltså tror jag på själen. Jag tror, att vi människor har en själ. Som lever sitt eget liv. Och jag tycker mig se så otroligt många bevis för min tes.

Kroppen och själen är inte alltid överens, till exempel. Min själ har idag bestämt att jag inte vill ha socker. Ändå gick kroppen och köpte en liten påse godis som den nu sitter och tuggar i sig. Gott för kroppen. Och lite gott för själen också, tror jag. För själen påverkas ju av det kroppen hittar på.

Kroppen försöker lära sig dansa på ett annat sätt. Själen förstår precis hur kroppen ska göra för att det ska bli snyggt, gött, bra. Kroppen vägrar, och gör samma inlärda rörelsemönster, igen och igen och igen.

Min själ har dessutom en tendens att titta på kroppen lite sådär utifrån ibland. En mycket skum känsla, på min ära. Som kan vara sinnessjukdom, övernaturlighet eller kemiska biologiska konstigheter i min hjärna. Men jag tror, att det är själen som vill ta sig en titt på kroppen den valt till just det här livet. Vad pysslar den där kroppen med egentligen? Jag måste ta mig en titt. Och plupp, så tittar jag. Utifrån. Weird.

Min själ blir lycklig av saker jag gör. Min själ gillar tydligen när kroppen rör sig i rytm till jazzmusik tillsammans med en annan människa.

Och när den bara rör sig rytmiskt med en annan människa. Då får själen glädjespatt, kan man säga. Jag undrar om det är själen eller kroppen som är mest aktiv då?

Är jag stor nu?

2010-10-06T12:19:00.004+02:00

Det är, i sanning, en udda upplevelse att vara kollega med sina gamla lärare. Att plötsligt ha samma status som dem, diskutera elever med dem bakom stängda dörrar. Att möta gamla klassföreståndaren i korridoren, och han försöker kittla en så att man ska spilla ut kaffet. (Hmmm...) Att lära känna sina gamla lärare som människor, inte som de stereotyper vi gjorde dem till. Med smeknamn, med fantasifulla tolkningar om religiösa ståndpunkter, hur deras privatliv var, hur de var på fyllan...

Och vi häcklade de lärare, som tofflade omkring i innetofflor hela dagarna.

Nu. Har jag. Innetofflor.
Nu. Är det i mitt ansikte man skönjer den illa fördolda rodnaden och det tillbakahållna vredesutbrottet.
Nu. Är det jag som inte vet hur man sätter på filmen, som tappar saker, och som har konstiga kläder.

Och jag undrar, i sanning, vad eleverna har för fantasifulla tolkningar om mig. För jag ser ju inte alltid helt mainstream ut. Och jag beter mig inte helt mainstream heller. Men det är ett medvetet val. Eleverna behöver veta att man får vara precis hur fasen man vill, och att man dessutom ska vara stolt över det jaget.

Och nu styr jag mina Birkenstockade fötter mot dramasalen, för att beskåda ett antal elever spela katt. Bara palestinasjalen som saknas.

-----------------

Update: Och på vägen hem tvivlade hon på sitt yrkesval.

Hej. Hopp.

2010-10-05T08:29:00.003+02:00

Jag drar i mig en halvliter kaffe, bakom den bruna dörren med mönstrad glasruta, för att man inte ska se in, inte kunna tjuvkika på fröken, som sitter där med sin halvliter och försöker väcka själen till liv.

På utsidan dörren bullriga tonårskillar, skrattar, gör konstiga ljud, ropar könsord och kallar varandra vid efternamn. På insidan dörren jag, tystnaden, halvlitern, tankarna, yllekoftan och mystofflorna. Koffeinar mig till vakenhet och klarsyn.

Idag är jag på spåret igen. Vädrade ny luft igår, såg nya saker, och gillar't. Igen. Inte första gången på sista tiden, men den här gången kanske lite annorlunda. Hej hopp. fullhet. Jag har saknat dig. Och hej, nya intressanta människa.

Det går ett sus genom mitt huvud

2010-10-04T13:15:00.003+02:00

Idag är det örontjut. Och örontjut. Och örontjut. Och ibland försvinner det, om jag masserar axlarna, lutar huvudet och slappnar av i käkarna. Men efter några minuter kommer det tillbaka igen.

Tänk dig de olika tonerna på svt's testbild. Sätt ihop dem så att alla låter samtidigt. Ibland låter vissa högre än andra. Ibland är det tyst. Men det låter. Hela tiden. På olika sätt. IIIIIIiiiiiiiiOOOOOOOOiiiiiiiooooooiiIIIIiii

Ja, jag ömkar mig själv idag också. Även om jag inte ältar gårdagen något särskilt. Har släppt det, kommit på hur saker och ting ligger till, och har idag en chill dag som mest går ut på att rulla runt en filmvagn och visa trötta tonåringar skitbra filmer.

Men tjutet göra mig till kvinna på gränsen till nervsammanbrott.

Kanske, att jag ska unna mig en Brogyllenkanelbulle (kanelbullens dag, länge leve kapitalismen och av marknaden påfunna högtidsdagar som gifva oss orsaker att gå upp i vikt!), några fina knappar till nya kjolen och ett par sköna balboaskor i eftermiddag, ba f'att. För när eleverna skrivit diagnos i engelska får de gå. Och så även fröken KuriÅsa. Och då ska jag ta hand om mig själv en liten stund. Med mig själv som enda sällskap.

Jag älskar sällskapet av mig själv. Men ibland gör självsamheten att det jävla örontjutet hörs som fan. Så undra inte, varför jag sett alla tv-program som finns utan att veta vad de handlar om. Skval i bakgrunden äro nödvändigt för oss öronsusare.

Och tjutdagar som denna gör man sig förtjänt av en eftermiddag av lyx.

Äppelskrutt

2010-10-03T22:06:00.003+02:00

Jag sitter verkligen fast i ett trasselnät och vet inte hur jag ska ta mig ur det.

Det gör mig ledsen. Det gör mig arg. Det gör mig bitter.

Jag tycker inte om när tankar stjäl energi. Jag tycker inte om att älta och vända på saker och ting i det oändliga. Men när jag kör fast i leran gör jag det ordentligt, och det krävs en rejäl Tilt för att få mig på rätt spår igen.

Så nu önskar jag mig något radikalt i present. Något som kastar om tillvaron. Något som skänker mig glädje och kärlek och ser mig för den fantastiska människa jag är, eller något som får mig själv att se mitt fantastiska jag igen. Ser inte det nu. Ser bara skräpet och är inte nöjd.

(Och precis när jag skrev det så skramlade det i mormors sy-pall igen. Eller var det vinden?)

Jag och vännen vänder och vrider. Sitter i samma sits, fast olika. Och känner oss banala. Men ändå så jävla hårt. Sitter det. Och gör det. Gör hårt på själen.

M sa idag att det är bättre att prata med folk direkt än att skriva om dem på bloggen. Om ändå alla gick att prata med. Om ändå allt gick att prata om. Men hur pratar man med människor som flyr verkligheten? Hur pratar man med människor som är ovilliga att se sina egna möjligheter till personlig utveckling? Hur pratar man med människor som har svårt att se på sig själva objektivt? Och vad säger man att man skulle vilja, när man inte ens själv vet vad man vill?

Man vet bara att just idag, just nu, är det skrutt. Och jag vet att jag behöver känna skruttet för att nå höjderna. Men det är segt när höjderna bara är små danska sanddyner. Jag vill upp på Mount Everest.

Jag blir så irriterad för att jag inte kommit längre. Och så klankar jag ner på mig själv för det. Fast jag vet att den bästa kärleken av alla, det är den till självet. Och att den strängaste läraren av alla, det är jag själv. Och inget gott kommer av att jag piskar min egen själ.

Ändå kan jag inte låta bli. Just idag. Just imorrn, hoppas jag att allt är borta. Med vinden.

Hej ångest

2010-10-03T18:13:00.003+02:00

Och efter den här eftermiddagen mår jag ännu sämre över det jag skrev igår.

Jag kanske inte kan ha den här bloggen som en själslig ventil trots allt.

Alla ni som läser här, ni är helt grymma, I love you och inlägget handlade INTE om dig. Eller dig. Eller dig.

Klamp i klaveret

2010-10-03T13:19:00.002+02:00

Det här med att ha en personlig blogg är inte alltid det lättaste. Ibland faktiskt det svåraste snarare.

Igår skrev jag om en bekantskap jag gjort. Och får mail från en av de jag tycker mest om i hela världen, en som ligger på topp fem på KuriÅsas greatest hits. Hon/han tror att det handlar om henom och blir sårad.

Nej. Det gör det verkligen inte. Och fan att du tog det så. Du är en av de finaste och bästaste. Det är just därför jag drar mig undan ibland.

Jag tror inte ens att människan det handlar om läser här. Kanske naivt, men det är så jag får tänka för att kunna fortsätta blogga. Och du som läser här vet inte om människorna jag skriver om finns på mitt jobb, på träningen, på dansen eller i min övriga bekantskapskrets. Jag plockar bort och anonymiserar så mycket ur mitt liv här i bloggen, för att inte utelämna varken mig själv eller andra. Och ändå blir det skitknas titt som tätt.

Bloggen är mitt skräphål, min själsliga ventil. Det är här jag vräker ur mig allt det där jag skulle vilja säga. Men det är i sanning en balansgång på en knivsvass egg.

Så. Nu borstar jag av mig det här misstaget, vänder blicken mot eftermiddagens och kvällens roligheter, och mår bra igen. Tack bloggen, för att jag fick ventilera lite.

Göra slut x 3

2010-10-02T13:17:00.003+02:00

Jag lär känna en ny människa, och funderar över vad det är som sticker mig i hjärnan. Vad är det egentligen med denna människa som gör att det inte bara känns flowy, nice, chill, intressant..? Funderar länge och väl. Och kommer till slut på det.

Denna Människa är negativt inställd till det mesta. Fast på ett fördolt sätt, så jag inte kan sätta fingret på det på direkten. Svidande kritik maskerad med leenden och skämt. Denna Människa har höga krav på andra - och på sig själv, men saknar samtidigt en ödmjuk inställning till sitt jag. Sätter sig på höga hästar, men ramlar av hela tiden. Sadlar blir så hala när man inte har förståelsen att man kanske inte är perfekt, att man kanske inte behärskar det man tror sig behärska. Snälla du, ge dig själv en varm kram och slappna av lite. Saker och ting måste inte vara perfekta. Man kan göra dem bara för att det är kul, eller för att andra gillar att man gör det där. Bjud på det. Ge bort dig själv i present istället för att sopa bort de som inte uppfyller dina krav.

När jag får den här insikten säger det pling i huvudet på mig. Ah. Det är därför det inte känns friktionsfritt med dig. Och när jag förstått detta... börjar jag irritera mig så in i helvete. För plötsligt hör jag allt negativt du vräkt ur dig, och som jag suttit och lyssnat på. Jag, som bestämt mig för en positiv inställning, och som tänker att alla människor egentligen bara drivs av ett enda behov: att bli älskade. Har suttit och lyssnat på detta gnällande. Dragit till mig en tvättäkta misantrop. Och jag irriterar mig så jag nästan blir galen.

Och sen... kommer jag på varför det irriterar mig så.

För du är jag. Som jag var. Då. Innan jag bestämde mig för att ändra på mig.

Inget irriterar en så som en människa som speglar ens egna dåliga egenskaper.

Jag är så otroligt glad, tacksam och stolt över att jag ändrat på mig. De där egenskaperna finns där fortfarande, men de tar mindre och mindre plats. Vissa av dem har faktiskt till och med ersatts av andra, trevligare egenskaper. Och jag inser att du kommit in i mitt liv för att jag ska se detta.

Så tack så mycket för det.

Samt tack och hej.

Ich bin der kapitalist?

2010-09-30T10:47:00.004+02:00

Här sitter jag och funderar på pengar.

Jag har i större delen av mitt liv varit av åsikten att pengar inte är särskilt viktigt i livet. Viktigast är att vara lycklig. Fast nu har jag konstaterat, mot min vilja, att... pengar gör mig lycklig. are.

För häromdagen köpte jag mig en riktigt varm och go och samtidigt tunn kofta, och vips slipper jag sitta och frysa på kontoret. Och på väg till jobbet idag sitter jag och bestämmer att den här vintern (när jag har fast inkomst för första gången på x antal år) så ska jag köpa mig ett par fodrade, skitbra, skitfina, skitbekväma vinterstövlar. För det har jag råd med. Och konstaterar att jag kommer att slippa frysa om fötterna för första vintern på x antal år.

Att mysa omkring i sköna kläder som samtidigt är snygga, gör mig lycklig. are. Så, lite pengar skadar inte. Snarare tvärtom.

Jag hafver alltså blivit kapitalist.

Det är de små små detaljerna som gör'et

2010-09-29T09:35:00.002+02:00

På ett sätt har livet krympt sen jag började jobba. För jag inser att jag glädjer mig åt andra saker nu än då.

Sittplats på bussen.
Solsken = ljus morgon.
Fina höga vita svampar i en trädgård vi passerar.
Fåren jag åker förbi varje dag, som ligger där som små goa ulltottar i grönt gräs under träd som sprakar i orange, gult och rött.
Och idag... det blanka blanka havet i viken mitt emot skolan. Och en varm, nyköpt kofta.

Guldkant i vardagen. De stora insikterna, de stora aha-upplevelserna får vänta. Just nu, är det det lilla som gäller. Uppenbarligen.

Det vettifan om jag gillar olika...?

2010-09-28T16:20:00.004+02:00

Har pratat en hel del om passion vs äkta kärlek med nära och kära den senaste tiden. Empiriska undersökningar hävda att majoriteten av kvinnor i min ålder väljer en livspartner som är trygg och stabil, medan männen ålder fladdrar runt och letar efter en livskamrat baserad på passion.

Jag funderar. Och konstaterar att om detta är faktum, att männen tänker med dicken och kvinnor med hjärnan, så är det ju inte så konstigt att vi har så många singlar i vårt samhälle.

Jag funderar. Och konstaterar att de tjejpar jag känner är jävligt stabila och har valt varandra för livet. Och att de killpar jag känner är jävligt instabila, och många av dem baseras på "öppet förhållande", dvs vi har valt varandra för livet, men vi får knulla runt bäst vi vill. (Gärna båda två med samma person samtidigt dessutom. The more the merrier?)

Och jag antar att genusintresserade kanske sätter sitt kaffe i den berömda vrånga strupen nu. För jag hävdar, med bestämdhet, att kvinnor och män ÄR olika. Oavsett om de är straight, bi eller gay. Och med det säger jag ABSOLUT INTE att jag tycker att kvinnor och män ska behandlas olika utifrån sitt kön. Varje individ ska behandlas som en individ. Punkt. Men, jag hävdar fortfarande, med bestämdhet, att det är stora skillnader mellan kvinnor och män. Alltså skillnader som går utanför det rent biologiska - tjejer/bröst/mindre musker, killar/dick/testosteron (oh nej, ingen värdering där, har absolut inget med att jag var på ett boxpass igår där männen frustade som tjurar och skrek åt varandra, hetsade och tävlade, vilket fick vissa kvinnor med låg självkänsla att försöka bete sig som männen och tävla på deras villkor). Utan själsliga och ideologiska skillnader.

Och jag skulle kunna mörda för att få veta om dessa skillnader är genetiskt eller socialt betingade.

My drug of choice is called laughter

2010-09-28T14:43:00.005+02:00

Finns det något mer uppfriskande än människors livsglädje?

Sitter och slöglor på Project runway, favvoprogrammet of all times. Människor som skapar och gör tokiga kläder, underbart! I dagens avsnitt har en av designerna (en designer, flera designers, de designer...sarna?) på sig en weird ärmlös top med påsydda svarta blommor, korta svarta shorts, knästrumpor, grova svarta skor, svarta hängslen, fluffig men ändå slickad frisyr och tokmycket kajal.

(Behöver jag tillägga att han är man?)

Hans rumskamrater (alla män) uttrycker sin förtjusning över hans outfit of the day, och ber honom steppa lite för dem. Så han steppar. I sin fina outfit. Och alla jublar. Fy fan vad underbart!

Jag får en sån lyckokänsla i hela kroppen när jag ser människor få andra människor att skratta. Det måste vara den finaste gåva vi fått.

Humorn.

Vilken drog...

Mitt liv behöver en söndagsstek

2010-09-25T21:31:00.002+02:00

Det är så jäkla mycket jag borde.

Jag borde laga mat till matlådorna för veckan.
Jag borde hänga upp/vika/lägga in tvätten jag tvättade i tisdags.
Jag borde skriva några texter till för presentjakt.
Jag borde skriva klart brevet till Lena.
Jag borde ringa den där bruden som jag ska dj'a på bröllopet för om två veckor.

Men jag vill bara sitta/halvsitta/ligga och stirra rakt fram, alternativt på en fyrkantig ruta med rörligt innehåll.

Och jag vet inte om det är för att jag är trött, låg eller uttråkad jag känner så. Men det är lite... vet inte... söndagssegt? Hela livet är söndagssegt just nu på något sätt. Folk säger till mig att det verkar som om jag är inne i ett sånt positivt flow just nu, och att jag utstrålar energi och kärlek. Jag önskar jag kunde känna så själv. Just nu. Men istället känns det som om tiden inte räcker till, samtidigt som jag har galet långtråkigt.

Hur går det ihop?

Tar sats och... ?

2010-09-24T22:29:00.004+02:00

Jag är tydligen redo för ett stort språng i mitt liv.

Jag bara undrar vad det är för språng?

a) köpa bil?
b) börja jobba heltid?
c) bjuda dig på en kopp kaffe?
d) sluta jobba för presentjakt och sluta ströjobba och bara jobba på skolan?
e) bryta kontakten med dig

är de alternativ jag kan komma på just nu. Sen finns det ju alltid mer tokiga alternativa språng man skulle kunna göra, till exempel

a) bli gravid
b) prova knark
c) hoppa i säng med en tjej (inte tokigt kanske, bara inte min grej. Skulle jag tro, har ju aldrig testat.)
d) flytta långt långt långt bort (det har jag iofs gjort en gång. Ingen hit.)
g) gå en flumkurs i medialitet
e) bestämma att efter d kommer g, och efter g kommer e
f) mörda
i) göra något annat jättekriminellt (inte mörda för det har jag ju redan betat av på f), åka i fängelse och testa hur det är att bo där

Fast egentligen tror jag att det där språnget handlar om att klippa banden helt. Jag vet bara inte om det är banden med dig eller det som ska klippas.

Ser den däringa riskzonen närma sig

2010-09-24T11:01:00.003+02:00

Jag är HEMSKT LEDSEN! Jag har ju inte bloggat sen i tisdags!!! Vilket är lustigt med tanke på vad jag tänkte blogga om idag.

Jag tänkte på det där med att gå in för saker.

Jag har ju som bekant ett nytt jobb, som nu när jag börjar landa är... hur jävla kul som helst. Helt enkelt. Och från alla möjliga håll kommer kommentarer som "du kanske skulle vilja göra det här också så du kommer upp i tjänst?", så plötsligt känns det som om det finns potential för att jobba hur mycket som helst (läs 200% och gå in i väggen). För gå in i väggen blir det. Om jag inte tackar lite nej ibland. Idag tixempel. Kunde jag fått jobba hur mycket som helst. Men jag har x antal presentjaktscopywritetimmar att ta igen och ska jobba på bokmässan hela helgen och har i princip jobbat hela veckan. Så nä. Jag kan faktiskt inte, även om det skulle vara sjukt kul!

För det är ju det där med att det är så sjukt kul som är det farliga. Vill du göra det där? Ja, sjukt kul, bring it on! Och sen går jag in i det till 1000 % och ger all energi jag har. Vilket slog mig som en hammare i huvudet igår kväll när jag kom hem. För onsdagen bestod av galet tidig morgon, jobb jobb och åter jobb, flänga hem, byta om, dra till boxningen, komma hem, kollapsa, upp i ottan igen, jobb jobb och åter jobb, flänga till hon jag vikarierar för och snacka ihop lite, flänga till dansen, planera kurs, hålla kurs, flänga hem och... komma ihåg att man har ett hem och ett liv liksom. Just det ja... här bor jag... jag har de här prylarna... är sån här... hade glömt. Hade bara haft jobb, dans och träning i huvudet sen i... ja... närdå egentligen? Jag var ju hemma i måndags och tisdags på dagarna. Fast... då planerade jag hela dagarna, och när jag inte planerade satt jag ändå och tänkte på jobbet.

Jag förlorar mig liksom. När jag är på jobbet är jag så inne i det att jag glömmer mig själv, glömmer att ta rast, kastar i mig maten och kutar upp på kontoret igen. För att det är kul. Och saker som måste göras. Och när jag är på dansen och undervisar är jag så galet fokuserad att det knappt går att prata med mig om något annat för jag är helt förlorad. För DET är så JÄVLA kul!

Och så helt plötsligt kommer den här dagen, där jag har planerat in vara hemma, göra ingenting (lögn. Jag ska copywrita nästan hela dagen kombinerat med matlagning och ränna på stan för att inhandla smink och pryttlar inför helgens jobb, och ringa två dj-gig och ringa arbetsförmedlingen och nu gick pulsen upp i 190 fan också) och jag landar lite i alla fall. Får diskat lite disk som stört mig hela veckan. Öppnar bloggen som jag nästan glömt att jag hade, och ser att jag inte tänkt på den sen i tisdags.

Jag har svårt att vara lagom. Tror jag.

Göra slut. Igen.

2010-09-21T22:24:00.002+02:00

Jag vände på huvudet idag och tittade åt ett annat håll. Ordentligt.

Det var jävligt skönt. Och trevligt. För åt det hållet fanns (finns!) en fin, normal (finns det normala? vem fan är normal?), klok människa. Jag ska nog kika vidare på det. På allvar skaka av mig och gå vidare. Japp. Så får det bli. Vad skönt det ska bli. Jag bestämmer härmed att kapitlet är slut, och att ett nytt börjar.

Så får vi hoppas att världen/universum/jag själv/what ever lyssnar på det och lyder.

Hmmm, jag gör alltså slut för andra gången inom bara några veckor. Hokus pokuset verkar ha rätt, jag är inne i en period av stora förändringar. OCH JAG GILLAR'T!

Tack, fina Rim. Och alla andra fina.

2010-09-21T13:05:00.006+02:00

Jag kan inte undgå att slås av häpnad över den, bli rörd, fascinerad och... ofattbart... paff.

Vilken då?

Universums, världens, hare krishnas, min egen, what evers kärlek till just Mig.

För här sitter jag och deppar ihop lite, och skriver ett inlägg som jag inte tänkte publicera. Känner mig som en skrutt, oduglig på alla sätt, och är på väg att förlora mig i den känslan. När Rim ploppar till på facebook, bara för att säga till mig att jag är fantastisk, och att hon läst min blogg och blivit väldigt inspirerad av den på sistone.

Det är ett helt sjukt sammanträffande. Och det är inte första gången det händer. För varje. Varje. Gång jag känt såhär det senaste halvåret har en vän ringt/mailat/messat/facebookat/kommenterat i bloggen hur fantastisk jag är. Utan anledning, bara sådär därför att. "Hi, I just called to say that you are fuckin' awesome and fabulous." - typ ordagrant citat från i somras när jag satt i en bil någonstans i Europa och behövde höra ungefär just det. (You are fuckin' awesome to my darling Kate. I'm so glad I got to know you in this life.)

Och ba f'att ge bakgrunden, och för att Rim och Lena tycker att nedanstående inlägg är fint och tänkvärt, så publicerar jag det ändå. Och den det berör kommer troligen läsa det. Tough shit. Men du får ta detta. Och jag också. Det är världens gång.

Och jag längtar så innerligt till nästa kapitel, som må innehålla dig eller inte. Bara bladet vänds snart. Kanske min huvudvridning kan hjälpa bladvändandet på traven.

--------------------

Ibland kommer det över mig och skär i mig med tusen knivar. Jag hade glömt, men kom på det igen. Patetiskt. Klyschigt. Och jag hatar att leva mitt i klyschan.

Du är kanske inte bra för mig. För jag är uppenbarligen inte tillräckligt bra för dig. Vad är det egentligen för fel på mig? När alla tycker att jag är helt fantastisk. Utom du? (Och jag undrar, varför jag envisas att vända huvudet åt ditt håll, när du så envetet tittar bort.)

Och samtidigt...

... så gör jag precis likadant själv.

Vad ska man säga? Vi är puckon, båda två.

Tänkte hon, och vände blicken.

... och kvar finns bara tomheten. Och jag.

2010-09-21T10:32:00.003+02:00

Klockan ringer sju av misstag, och vi snoozar till åtta. Upp och packa, ålandsvännerna fixar frukost medan jag duschar. De kånkar upp madrasserna på vinden, och sedan dricker vi vår sista kopp kaffe tillsammans för den här gången. Vi konstaterar att vi ses snart igen. Runt nyår närmare bestämt. Bra. Man behöver ett datum så man vet när man ses igen. För det är plågsamt långt mellan min ö och deras.

De packar sig iväg, och jag packar mig till tvättstugan med en driva tvätt av mitt eget och utlånade badlakan och lakan. Fyra maskiner, knölar in så mycket jag kan i de första två. Släpar min träningsvärkta kropp uppför trapporna, och öppnar dörren till mitt hem, mitt fort. Stänger. Och...

Tystnad.

Tomhet.

Borta är alla kläder och prylar som långsamt spridit sig, från resväskan och upp, ut, på soffa, fåtöljer och soffbord. Ett stök som de ber om ursäkt för, men som för mig bara vittnar om liv och rörelse. Nu borta. Inga extra tandborstar i badrummet, inga halvblöta badlakan över varenda dörr. Bara några extra kaffekoppar och gröttallrikar vittnar om att här varit mer än en.

Och det skär i hjärtat på direkten.

Det är skönt att vara ensam när man är i flersamhet. Men när ensamheten blir definitiv så skär det. I fyra dagar och nätter har deras själar fladdrat runt här i mitt hem, även när de inte kroppsligen varit här. Men nu fladdrar här bara de gamla spökena från förr. Och så jag. Min kropp. Utan själ. För den åkte nog med i den där överfulla resväskan till Åland.

Man vänjer sig snabbt vid Åländska husdjur.

Hej Demokrati

2010-09-20T09:25:00.004+02:00

Drop in-röstade i Nordstan, som så många andra visade det sig. Köerna till "jag har inget röstkort" slingrade som en lång lång orm, förbi HM och turistinformation. Kön till "jag har röstkort" var dock superkort, så jag gick dit och fick en nummerlapp. Och det var bara sisådär hundra nummer före, och det gick jättefort. Trodde jag. Tills jag upptäckte fyran framför mitt nummer. Bänkade mig således, och blev sittandes. Tittandes.

Och fascinerades.

För ALLA. Får rösta. Om de har svenskt medborgarskap vill säga. Om de bara är skrivna i Sverige men inte har medborgarskap får de "bara" rösta i kommunalvalet. Och landstingsvalet.

Demokratin bryr sig inte om hur du ser ut. Demokratin bryr sig inte om ifall du har en halvtaskig toupé som ser ut att vara fastklistrad med björnklister. Demokratin bryr sig inte om ifall du är en bling blingad 18-årig slingad fönad brunkrämad silverklackad ung tjej med östligt påbrå, en spretfrillad covermusiker från Uddevalla eller stekande slipsnisse med laptop och iphone i högsta hugg. Demokratin bryr sig inte om din sexuella läggning, din kroppsstorlek, ditt yrkesval... Demokratin bryr sig inte ens om ifall du är en pantad gök som inte har alla hästar i stallet. Uppenbarligen.

Och jag tycker det är coolt som fan. Även korkade människor har rätt att tycka saker. Även de med taskig uppväxt, lågt IQ och konstigt umgänge, har rätt till sin åsikt. Det är just det som är demokrati. Och där jag sitter i nordstan och tittar, så blir det så påtagligt.

Alla.

Har en röst. Nu har de gjort sig hörda. Det är coolt. Även om det är tragiskt.

Kvalitetstid

2010-09-18T13:28:00.003+02:00

Mitt lilla balboadansgäng är i Uppsala på läger. Det är inte jag. Det suger. Faktiskt. Även om jag valt det själv. Sökte, kom in, tackade ja, men avanmälde mig. Av många skäl. Och nu är de där och har skitkul. Utan mig.

Och tur är väl det! För jag bytte balboalägret mot långbesök av mina kära vänner Ålandstoken och Boogieman, som nu förgyller mina närmsta dagar.

Alltså, hur jäkla trevligt är det inte att ha folk på besök? Plötsligt uppgraderar man sig ett snäpp, till den bästa Åsa man kan vara. Fint och städat, kylen full av god mat och dryck, serverar hotellfrukost och pysslar om.

I love it konstaterar jag. Dessutom får vi äntligen tid att PRATA med varandra. Och herregud vad vi pratar. Vi pratar i mun på varandra och kan nästan inte sluta, för vi har så jäkla mycket att prata om. Prataprataprataprata. Underbart.
Jag är, som vanligt, lite halv utan mina närmsta. Arne och Kato flyttade för ett gäng år sedan och tog med sig en fjärdedel av min själ, och när Daniel och Sofia flyttade tog de med sin ännu en. Två små ankare i mitt liv. Tur att ankarlinan är skitlång och räcker tvärs över hela Sverige.

Samtidigt, så umgås vi på ett sätt mer nu än när de bodde här. För när vi ses nu, så är vi. När vi sågs förut så dansade vi. Och enstaka tillfällen tog vi en öl eller fika. Vid sällsynta tillfällen umgicks vi hardcore. Åkte till smurfen i skogen på pyjamasparty. Och sånt. Men ofta gick veckorna, och kvalitetstiden tillsammans bestod av några tokdanser på dansgolvet.

Men nu har vi fyra dagars kvalitetstid. Och fy fan vad vi behöver det.

Si, så vackra di är!

Fröken Vik täcker upp

2010-09-17T18:11:00.002+02:00

Idag skulle jag äntligen få vara hemma igen. Vila mig, kurera mig, jobba ikapp copywritandet.

Men ack vad jag bedrog mig! Kvart över åtta ringde jobbet och frågade om jag ville vikariera i svenska och engelska idag. Och deltidsarbetande som jag är kände jag att jag inte kunde säga nej. Uppåhoppa and away!

Magistern jag vickade för hade lunginflammation och kunde inte prata. Ergo: "Vi vet inte alls vad du ska göra. Du får väl fråga eleverna eller sätta på en film eller nåt." Ok. Plockade ihop lite random filmer och harvade iväg. Första lektionen gjorde jag ett seriöst försök att bedriva den undervisning som var tänkt; göra klart powerpoint. Vilket i praktiken innebar att jag satt och vaktade ett gäng tonårskillar som facebookade, ända tills någon annan skulle ha datasalen och jag brände på en film istället. "Vi kan väl få gå nuuuu vi gör ju ingenting ändå!" hävdade grabbarna 45 minuter innan lektionen skulle sluta. Näj bestämde jag, och två snubbar smet iväg bakom ryggen på mig.

Lektion två hade jag elever jag kände sedan innan. Gött. "Vad gör ni?" "Vi ska läsa den här. Hemma." Jaha ja. Film alltså.

Lektion tre hade jag en hel jättedrös unga herrar som brann för att upplysa mig om sin penislängd (29 cm, inte illa), kasta papperstussar och skicka flygplan med inbjudande förslag på. (Jag är glad för deras skull att de har barnasinnet kvar, och tydligen är jag ashet med tanke på alla tätatäter de ville ha med mig.) De skulle ha läxförhör. På vad vet jag inte. Film alltså. Och tio minuter före utsatt tid reste sig alla och gick, för de "skulle med en buss". Tydligen gick bussen inifrån skolan, för det var där jag fann dem 20 minuter senare.

Jobbigt? Frustrerande? Irriterande? Nope. För de är för sköna. Allihop.

Halvvägs in i vecka två

2010-09-15T21:18:00.003+02:00

Sådärja. Då har man knäckt föräldramötes-mödisen.

Jag överlevde. Och lyckades nog till och med ge ett intryck att jag visste någonting om någonting även om jag bara jobbat en vecka. Jag lyckades bland annat rota fram ett telefonnummer som efterfrågades. Inte illa!

Sakta men säkert börjar jag, någonstans, långt långt bort i fjärran, ana en koll, som sakta sakta närma sig i snigelfart. Jag skymtar den, känner en svag doft av den. Den är inte inom räckhåll, men jag anar den.

Dock är jag helt död. Utpumpad. Working nine to nine tär på kroppen. Och att dessutom göra det med en förkylning rasandes i kroppen tär än mer.

Så imorrn ger jag mig själv sovmorgon. Så det så! (Och kanske, kanske, kanske, går jag till jobbet i victory rolls.)

När blygseln tar över

2010-09-15T10:28:00.003+02:00

Eftersom jag har närvaroplikt 14,4 h/vecka åker jag till jobbet massa timmar före min första lektion. Det är ju så mycket att sätta sig in i, tänker jag, så jag lär få fullt upp även om lektionen redan är färdigplanerad. Så jag sover 6,5 timme, släpar upp min förkylda kropp i ottan och tar mig till jobbet. En nätt resa på 1 timme och 15 minuter just idag. Just idag hade jag kunnat vänta några timmar till, eftersom jag ändå måste vara kvar på skolan till sena kvällen pga föräldramöte. Men som sagt, jag vill komma igång, sätta mig in i saker, så jag biter i det sura morgonäpplet och harvar mig hit.

Går till expeditionen för att få inloggning till dator och intranät. Hade inte det förra veckan, och blev aningen handikappad därav. Kalendarier, viktig information, allt finns på intranätet, och det känns som om det kommer ta en lååång stund att sätta sig in i det. Och, framförallt, det är på intranätet jag hittar den information jag behöver inför kvällens föräldramöte.

Och ja, min inloggning är fixad. Men inte aktiverad. Det måste nån snubbe göra, så det vore bra om jag väntade med att logga in tills personalansvarig kontaktar mig och säger ok, grönt ljus.

Så... vad gör jag då? Fixar ordinarie nyckel, kollar på bibblan att det finns litteratur att tillgå till eftermiddagens pass, läser igenom mappen med pappersinformation jag fått, fyller i det som ska fyllas i och... sen är klockan 10:15. Min första lektion börjar 12:25. Jaha... jag får väl... facebooka då... och blogga då...

Jag skulle kunna ta tillfället i akt och gå ner och socializa lite. Men... jag är blyg. "Du, blyg??!!" (citat danskollega). Ja. Jag är faktiskt blyg. Inte för att stå och prata inför stora folkmassor, apa mig, eller visa upp mig. Men jag är blyg för finliret. Speciellt i nya miljöer. "Hej jag heter Åsa och jag är ny här. Vad heter du och vad har du för ämnen?" (Även "Hej jag heter Åsa och jag tycker att du är het som fan" faller in under denna kategori för övrigt, kan vara bra att veta.) Sånt. Blyg. För alla känner ju alla här. Och jag känner... två. Av kanske en miljard kollegor, känns det som just nu. Och jag har kanske pratat med... 7 kollegor jag inte känner. Ok. Bara en knapp miljard kvar att lära känna.

Så jag pressar mig själv att sätta mig i personalrummet en stund. Tar en kaffekopp. Sätter mig i ett hörn. Och börjar frenetiskt bläddra i "viktiga papper". Och pratar inte med någon. Vågar inte. Till slut får jag spuck och går till min trygga hamn, kontoret, och gömmer mig.

Jag skulle vilja ha en jättestor skylt blinkande över huvudet där det stod "JAG ÄR NY, VILSEN OCH BLYG SOM FAN, TA HAND OM MIG, PRATA MED MIG!", så folk fattar, och inte tar mig för en dryg jävel som inte hälsar.

Jag har svart bälte i att ta hand om nykomlingar i miljöer där jag själv är trygg och känner många. Jag skulle behöva en mig själv just nu, någon Vet, Kan och Känner folk. Och jo, kollegorna i arbetsrummet hjälper, förklarar, visar. Men ändå...

Jag längtar tills jag är hemma här.

Fröken Vik

2010-09-14T18:44:00.004+02:00

Imorrn ska jag alltså rodda mitt livs första föräldramöte. Hej och hå, det blir la spännande. Minst sagt. Mest spännande blir att vara i skolan från sisådär nio på morgonen till nio på kvällen. Tackotack för att min kollega har bil så jag får skjuts hem. För jag ska ju vara där lika tidigt på morgonen på torsdag. Och tackotack för den lilla eftermiddagsluren jag fick idag. Är ju inte helt kurant, så eftermiddagslurar mottages tacksamt. Undrar om man kan sova på kontoret? Under drivorna av papper på ordinarie dramafrökens skrivbord?

Jag har dessutom fått mina första extra viktimmar. Jag ska ha svenska A med två olika klasser. Och jag ska vikariera för...

tadammm....

Elvis!

Åhå, tänka den Göteborgske läsaren, ska hon göra satsanalys på Hound Dog då ellerrrr? Eller måste hon undervisa i glammig sparkdräkt? Medan Åsa undrar hur många såna skämt Elvis fått höra i sitt liv. Och konstaterar att om hon vid sisådär 18 års ålder hade vetat att hon en dag skulle vikariera för Elvis hade hon nog dåndimpat. Och undrat hur f*n det gick till när Elvis blev lärare. Det trodde man inte riktigt då kan man säga, för att inte ha sagt för mycket.

Universums vägar äro outgrundliga.

Målgång

2010-09-14T11:25:00.002+02:00

Fick lite lätt panik efter i onsdags när jag insåg att det lilla dramaprojektet jag tagit över är utformat som jag inte alls skulle utforma ett litet dramaprojekt. Och sedan dess har jag lätt ångestfyllt gått och funderat på hur skaam (orustmål för "fan") jag ska ro detta i land.

Men jag vet ju att det löser sig. Och idag är Dagen då det ska Planeras. Så jag funderar seriöst i tio minuter. Och vips har jag en plan. Och herregud, vad jag kan detta inser jag. I ett svagt ögonblick gick tankarna kring "men jag kan ju bara impro!". Fast jag i större delen av mitt liv sysslat med annan teater än just impro. De tankarna får komma på skam. Och tankarna om att detta är svårt och tungt kommer också att revideras så fort jag får båten flytande. På mitt sätt, med mina segel.

Så sitter jag lite och finurlar över min egen förträfflighet, när det slår mig.

Att för ett halvår sedan ungefär satte jag ihop en visionstavla med allt jag vill ha i livet. Och där... finns en bild på en dramalektion, som symboliserar att jag vill ha ett jobb som dramalärare.

Det har jag nu.

Och en massa andra bilder på tavlan... har jag också. Nu. Hade inte då, när jag gjorde tavlan.

Coolt. Jag älskar min egen religion; det jag vill ha, det får jag. Bara jag vet VAD jag vill ha. Konkret. Och fantastiskt.

Att vräka ur sig eller inte, det är frågan

2010-09-13T23:20:00.002+02:00

Den här bloggen är min ventil.

I mitt huvud är den här bloggen ett papper, på vilket jag kan pysa ut allt som väller över inuti mig. Saker som ältas, saker som älskas, saker som ändras. Pyser ut här med jämna mellanrum. Och det inspirerar och fascinerar mig att människor läser här och blir gripna, roade och inspirerade. Samtidigt som jag inte kan skriva vad som helst, för en stor del av min umgängeskrets läser här regelbundet.

Idag. Skulle jag vilja explodera mitt inre här, över mitt själsliga ventilpapper.

Meeeeeen. Det går inte. Idag heller. Så jag får väl nöja mig med att säga att jag kokar över. Typ.

Kanske är läge att plocka fram de gamla analoga dagböckerna igen...

Mina tankar sakta återvända

2010-09-13T10:53:00.002+02:00

Hej. Mina tankar är tillbaka. De har varit borta sen förra tisdagen då jag fick samtalet om att börja jobba. Idag har jag äntligen sovit ikapp någorlunda, fått gjort Viktiga Saker, och inser att jag faktiskt har några timmar att göra precis vad jag vill på. Så då kan jag äntligen börja tänka igen. Hej mig själv, kul att se mig igen.

................

Halva jag vill skriva riktigt privat shit idag i bloggen. Men, allt lämpar sig inte för offentlig text. Jag brukar vara extremt öppen här, men bara så länge det inte skadar mig själv eller någon annan. Och just nu är det jag vill skriva om för privat och för laddat för x antal läsare av den här bloggen. Fast framförallt för mig själv. Jag hatar att visa mig sårbar. Så jag skiter i det.

Andra halvan av mig vill skriva om funktionshindrades rätt till egen vilja. What, vart kom det ifrån? Jo det kom från en tanke om en autistisk pojke som klöser ögonen ur sig själv. Kan det vara så att han kanske vill ta livet av sig, för att det längst inne i honom bor en själ som inte vill leva det liv han lever? En medveten själ? Men vi "normala" sätter istället på honom en tvångströja för att hindra att han skadar sig själv. Sen går vi "normala" hem och hoppar framför tåg, skär oss i armar, röker ihjäl oss, har oskyddat sex med främlingar, äter glutamat, och tittar på rika fruar på tv. (Ack nej, inga värderingar där alls...) Vi kan välja vad vi vill. Alla kan inte det.

Tredje halvan av mig själv vill skriva om hur svårt det är att älska sig och njuta av sitt liv när man är trött och sjuk. Men vad gör gnäll för världen?

Så istället kokar jag väl soppa på en fisk, tar lite nässpray och bäddar ner mig framför project runway.

...................

Och Saknar Er.

...................

Hur man lagar en kulinarisk höjdpunkt

2010-09-12T14:40:00.001+02:00

1) Öppna påsen.
2) Häll innehållet i stekpannan.
3) Stek.
4) Dekorera med en grön kvist. Förslagsvis av ört-typ.

Sumodräkt

2010-09-12T12:01:00.002+02:00

Sov sisådär tio timmar och är åter på banan. Loggar in på presentjakt och börjar skriva lite texter. En av produkterna som ska promotas är den här piffiga sumodräkten. Och plötsligt börjar jag fundera över yrkesval.

Tänk dig, att du väljer att jobba som fotomodell. Och så får du i uppdrag att modella en sumodräkt.

Humor!

Å andra sidan... tänk dig att du väljer att jobba med skrivande. Och så får du i uppdrag att skriva något catchy om en sumodräkt.

Humor igen!

Jag tror i och för sig att flasköppnaren med orgasmljud tog priset. Men fan vad jag flabbade när jag skrev den texten.

Oh well. Liten reflektion bara. Över de outgrundliga kringelikrokar ens yrkesval och karriär kan leda en in på. Nu måste jag återgå till sumodräkten, bilbanan och den rosa rattmuffen som visar höger och vänster. (Svåra grejor! Vad skriver man om dem?!)

Godnattsaga

2010-09-11T22:23:00.003+02:00

Jag och trötthet går verkligen inte ihop.

Jag blir ledsen. Irriterad. Besviken. Irriterad. Orolig. Arg. Håglös. Apatisk. Irriterad. Och uppgiven.

Just nu framför allt uppgiven. Vill ge upp. Finns ingen anledning att sträva. En klok människa (jag själv) konstaterade för ett tag sedan att en del av mig är som en snigel som strävar i uppförsbacke för att nå målet: det saftiga grässtrået. (Äter sniglar gräs?) Just nu känns det som om den där snigeln fastnat i snigelspåret och aldrig kommer att komma loss. Och grässtrået börjar vissna.

Jag har inte sovit än. Själen har inte tillåtit mig att vila. Så jag försöker i huvudet dela ut en virtuell bitchslap för att få ro. Men det går inte. Så jag spankar mig själv istället. Och sen bitchslapar jag mig för att jag spankat mig själv. För jag blir så jävla förbannad på mig själv när jag inte orkar älska mig själv.

Jag slår vad om att en god natts sömn är den perfekta medicinen mot alla i inledningen uppräknade åkommor. Så jag bånkar mig själv i huvudet med en kastrull så jag tuppar av. Ses imorrn.

Total omställning av livet

2010-09-11T17:50:00.002+02:00

Den inspirerande Curry-Åsa är inte så jäkla inspirerande just nu. Hon ä trött. Hon vill intaga horisontalläge i en vecka. DanspartnerFredrik häcklade mig i torsdags kväll. "Du har alltså förvärsarbetat i två dagar och längtar efter ledigt?" Han ä roli han Frädrik.

Men det är faktiskt sant. Efter två dagar på jobbet var jag inte så lite knäckt. Fast jag inser att det bara är att hacka i sig de första veckorna av "vad fan håller jag på med, hur gör man saker och ting, och var finns saker och ting?!". SEN... blir det bättre. Det är jag ganska jättesäker på.

Just nu skrämmer det mig mest.

Jag ska ha föräldramöte på onsdag.

TILLÅT MIG ASFLABBA! FÖRÄLDRAMÖTE?! Stackars föräldrar. Sist jag var på föräldramöte var någon gång på 80-talet, och då definitivt inte i rollen av klassföreståndare. Men, jag förlitar mig till kollegorna H och S som har gjort sånt här förut.

Men ändå... lite lätt livssvacka just nu, om jag ska vara ärlig. Av flera skäl än jobbet. Men det tar vi en annan gång.

Nu: sömn.

Snacka om att kastas in i verkligheten...

2010-09-10T09:29:00.003+02:00

Nu är jag tillbaka. På min plats av livskvalitet. Sängen, laptopen, kaffekoppen, tv:n som skvalar svagt men som jag inte tittar på. Slänger ett getöga om det kommer nyheter eller väder. Och tänker ack hur ljufveligt att jobba hemifrån.

Det kommer lokala nyheter, jag slänger ett getöga.

Och möts av nyheten att två tonårstjejer på mitt nya jobb blivit påkörda av tåget och avlidit.

........

En reporter står framför entrén där jag gått in och ut de senaste dagarna, och berättar att krishanteringen är i full gång på skolan.

........

Vad gör jag nu? Två dagar in i framtiden, två dagar är i princip ingenting. Jag har inte hunnit skapa någon relation till eleverna. Men jag har ju träffat, pratat och gjort övningar med åtminstone 20 tonårstjejer de här två dagarna. Tänk om det är någon av dem? Och tänk om det är någon av de som jag igår fick veta att jag är typ klassföreståndare för?

Eller, ännu värre... tänk om det är några av mina dramaelever? En grupp på åtta tonårstjejer, som jag faktiskt ändå har skapat en liten relation till under vårt första fyratimmarspass. Pratat, fikat, lekt, repat... Drama, ett ganska speciellt ämne på det sättet att det är utelämnande, känsloladdat, och gärna den plats där man öser ur sig sitt mående. I alla fall om man är en tonårstjej på gymnasiet.

Snacka om att kastas ut i verkligheten. Slänger iväg ett mail till min chef om att de får höra av sig om jag är berörd eller behövs. Och fortsätter dagen med en klump i magen, ont i hjärtat och en konstig, gråtfylld sorg i ögonen.

Jag kanske inte vet vilka de är, kanske vet jag. Men man ska inte dö hipp som happ när man är 15-16 år.

När rätt blir what?

2010-09-09T15:32:00.003+02:00

Två dagar och tusen och ett intryck. På morgnarna, i bussen, skriver jag tusen och ett blogginlägg om alla tankar jag får och har. Men på eftermiddagen när jag kommer hem är hjärnan kokt, torktumlad, centrifugerad och överkörd.

Det som kändes så rätt innan känns nu bara förvirrande, frustrerande och rotlöst. Skrivbordet jag och min kollega tagit över... finns säkert där. Någonstans under drivor av papper, pärmar, skivor, filmer... Jag kan inte ha det så. Jag kan ha kaos om det är mitt eget kaos. Detta är någon annans. Någon annan ska inte vara där på ett år. Ska man röja annans påsamlade papper från 2001 när annan kommer tillbaka om ett år? Jag tror nej. Och tror det finns ett skrivbord som ingen använder dessutom. Kanhända kan jag ta det.

Och jag får, som av en händelse, veta att nästa onsdag ska vi ha föräldramöte med "min" klass. Min?? Jaha ja. Jag är klassföreståndare. Ser man på. Och, som av en händelse, får jag veta att uppspelet med det där projektet som jag skulle ha gjort annorlunda flyttats fram fyra veckor till en lördag när jag ska gå balboakurs.

... och jag blir bara matt.

Det som kändes så rätt känns just nu som ett berg. Mount Everest närmare bestämt.

Och om du nu tänker säga "det är bara att vänja sig, såhär är det att vara lärare" så undanbeder jag mig de kommentarerna. Jag orkar inte höra dem just nu.

Det är väl den där lite lätt ångestladdade känslan av att inte ha landat än. Över huvud taget.

2010-09-08T21:09:00.003+02:00

Jag tänkte jag skulle blogga om nya livet som började idag.

Men jag är så galet trött. Så det blir kortkort.

Det var förvirrande. Och jag är vikarie, vilket innebär att ta över ett projekt som är utformat som jag själv aldrig skulle utforma ett projekt. Men nu måste jag ro i hamn, färdigställa, och göra det bra.

Och det känns... jättesvårt. (Men jag är grym så jag fixar det.)

Men... jag vet inte. Jag känner mig lite (correction: mycket) vilse i pannkakan. Jag vet ingenting, fattar ingenting, och vips ska jag vara mentor och klassföreståndare för elever jag inte ska undervisa över huvud taget. En av mina... kollegor (!) sa idag att lärare är den yrkesgrupp där flest känner att de inte har en aning om vad de pysslar med, och bara går och väntar på att någon ska komma på dem. Well, jag vet väl hur man undervisar i teater. Men jag kan i.n.g.e.n.t.i.n.g om mentorskap och klassförestånderi. Jaha, vi ska visst ha föräldramöte men jag vet inte när, var, hur, och vad fan ska jag göra där?

Tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, för att mitt första lärarjobb är på deltid!

Nu börjar det

2010-09-08T08:26:00.002+02:00

Klockan ringer 07:00, och min första spontana tanke är "migrääään...". För det får jag. Ofta. När klockan ringer 07:00. (Ni som hävdar att vi som är trötta och buttra på morgonen är slackers, tänk om snälla ni.) Och jag tänker i mitt stilla sinne "tack". För att det här är en av få mornar jag behöver gå upp så tidigt. Idag gör jag det av eget val, för jag skall iväg till mitt nya liv och sätta mig in i hur det ser ut.

Lösenord till datorn som jag hoppas finns på kontoret som jag hoppas jag får använda.
Nycklar.
Vad är det jag ska göra egentligen, var slutar Sofia, var tar jag vid?
Hur funkar kaffemaskinen? Finns det mjölk till kaffet? För det är klart att det finns en kaffemaskin. Det finns ju ett lärarrum. Men var ställer man sin matlåda?

Och... hur är mina kollegor?

Hjälp.

Nu kör vi.

Göra slut

2010-09-07T19:18:00.004+02:00

Idag gick en kvinna (jag) ut genom dörren.

Men, när jag kom hem... var jag en helt annan. Helt oväntat. Helt oväntat, så lämnade jag kvar ungefär en tredjedel av mig själv någonstans i höjd med Redbergsplatsen.

För nu...

har jag klippt banden. For real. Jag. Är inte längre = gbgimpro.

För att citera Mauro Scocco: "det kanske låter banalt". Men det är det inte. Inte för mig. Och inte för gruppen. Jag har lärt mig otroligt mycket under mina 12 (!) år i den däringa teatergruppen, och jag har i mångt och mycket identifierat mig med den. Men, någon gång ska man vidare. Och telefonsamtalet i morse fick mig att inse att det var dags. Så fram med saxen och klippetiklipp.

Stämde träff med Jens som, så småningom trodde jag, ska ta över. Men han kunde lika gärna göra det på direkten, varför vänta, och plötsligt lämnade jag ifrån mig hårddisken med alla dokument, pdf:er, filmer och annat som jag skapat under tiden som producent, skådespelare och pedagog. Och jag lämnade ifrån mig telefonen som jag svarat i till och från sen 2004, och som det dryga senaste året följt med mig vart jag än gått. "Jaha" säger jag, lätt förvånad och överrumplad, "betyder det här att jag kan sluta kolla mailen också?". (Kontrollfreak.) "Absolut!" svarar Jens.

Jaha ja. Ööö. Ser man på. Nu är det alltså... definitivt... slut. Jag har gjort slut. Lite oväntat, men samtidigt väntat. Och jag hoppar upp på cykeln och trampar hem...

Det luktar nyslaget gräs. Solen färgar den klarblå hösthimlen orange och lila. Och jag tar ett djupt andetag och andas Ny Luft. Andas in det nya, blåser ut det gamla. Ja. Förändring. Nytt liv. Underbart. Även om det gör ont att göra slut.

Tränings-hangover

2010-09-07T13:18:00.002+02:00

Eftersom bästa boxinstruktören bytt dag och kör på måndagar istället får väl jag också göra det tänker jag. Trots att jag brukar dansa sisådär mellan 2-4 timmar varje måndag kväll. Men vad fanken, jag borde väl vara tillräckligt stark nu för att orka göra både och, tänker jag, och styr kosan mot boxelibox.

Boxas så jag nästan kolarvippen. Gör höga upphopp så jag blir alldeles yr. Har inte den kräm i kroppen jag brukar ha. Men skit samma, hans pass är alltid skitroliga, även om man upprepade gånger vill kräkas.

Helt slutkörd hoppar jag in i duschen, ut ur duschen, och in i danskläderna, på spårvagnen, av spårvagnen, in på Forum, upp på dansgolvet. Och är så jävla slut så jag nästan dör känns det som. Ergo: sätter jag mig och vilar fastnar jag där. Så det är bara att köra på yeah yeah bjuder upp den ena efter den andra, blir uppbjuden, sitter nästan inte alls. I 2,5 timme. När jag styr kosan därifrån känner jag mig... aningen matt. Kan man säga.

Idag.

Är jag.

Död.

Träningsvärk i hela ryggen. Jättejättejättetrött. Vill bara sova. Vill inte göra något alls i hela världen mer än att äta kolhydrater, sova och glo på tv. Bakfull, helt enkelt!

Och, som alltid dagen efter undrar man... var det värt detta?

Här går det undan!

2010-09-07T10:41:00.002+02:00

Ligger vaken till jättesent, för jag kan ju ändå sova hur länge jag vill imorrn. Trodde jag. Men istället för en lång, skön sovmorgon, väcks jag ur min Törnrosasömn av att telefonen ringer.

Det är nya jobbet där jag ska börja om fem veckor. Hon som jag ska vikariera för har åkt in till BB. Fem veckor för tidigt. Så kan jag börja imorrn?

Öööhöhöööö... ja det är klart jag kan, men jag har inte fått någon som helst introduktion och har INGEN ANING om vad jag ska göra. Men, jag tar det med ro. Tio jättegoa tonårstjejer. Får väl lära känna dem först och sätta mig in i hur de funkar och vad de gör. Det blir nog mest prateliprat imorrn. Men jag lär ju få vara där i ottan och få nycklar, hitta min plats, sätta mig in i Saker och Ting.

I mitt stilla sinne hade jag fem veckor på mig att "göra klart". Skriva klart den där boken, lämna över producenteriet för gbgimpro, skriva mazza mazza texter till presentjakt... Jag får väl göra det idag istället då helt enkelt?

Eller... så vilar jag. För sista gången på ett tag.

Jag har en inbyggd alarmklocka verkar det som

2010-09-06T10:22:00.003+02:00

Jag har sånt himla flyt alltså. Skrev in mig på arbetsförmedlingen i april ungefär, visade intyg och annat och tjipp tjopp inskriven och ta kontakt med oss igen senast då och då. Jahapp, måste jag inte gå hit varenda dag och gå söka jobb-kurser och det ena med det tredje som det var förr? Neeeeeeeeee det behöver du inte!

Nehepp. Så skönt. Sa jag och började somra. Och någon gång under sommaren tänkte jag att det kanske är läge att ta tag i den där högen papper som ligger på bordet. Och kollade igenom dem och hittade min handlingsplan. Som sa att jag skulle höra av mig till arbetsförmedlingen senast... samma dag som jag tog tag i pappershögen. Och klockan var halv åtta på kvällen! Shit MajBritt tänker jag, men hoppla, man kan ju RINGA arbetsförmedlingen nuförti'n och... de har öppet till åtta! Ringeliring, fixelifix så var det klart. Tjipp tjopp!

Och jag somrar vidare och söker lite jobb här och där och får ju det däringa drömjobbet, men har någonstans i bakhuvudet en aning om att var det inte typ nionde september som var sista dag jag skulle höra av mig igen? Idag slår jag en pling, prateliprat, och det visar sig att jag ju ska gå till den fysiska arbetsförmedlingen vid Drottningtorget och prata med min handläggare och uppdatera min handlingsplan senast... idag. Gör jag inte det förlorar jag a-kassan, min ekonomiska backup eftersom drömjobbet bara är på 40%.

Hopplalaja, vilken tur att klockan knappt är halv elva och jag har en massa timmar på mig att åka till arbetsförmedlingen! Och då kan jag ju dessutom kila in och köpa nya boxhandskar eftersom jag har supit bort mina gamla, så trevligt!

Universum vill uppenbarligen att jag ska lyckas i livet. Tackar ödmjukast och svischar in i duschen.

Inspirerande människa

2010-09-05T14:53:00.002+02:00

Världen dräller av kloka och inspirerande människor. Och Rim och Anna hävdar att jag själv är en sådan just nu. Galet inspirerande säger Rim. Tack Rim! Ja. Jag gillar personlig utveckling, och just nu slukar jag den ena boken efter den andra om sånt. Och dagens Jesus Kristus i min "Jag tror på Mig Själv, himmelens och jordens skapare"-religion är

padammm

Kay Pollack.

Har sett kompisar läsa diverse böcker av honom och tänkt att nja pja det där har jag redan betat av. Men så hittar jag en tunn liten bok, "Att växa genom möten", och köper den. Och läser den. Och begrundar den. Och inser att där finns en hel del att tugga i sig för mig.

För det är i mig som tolkningen av min verklighet skapas. Och även om jag tycker om att se mig själv som en person med stark självkänsla så ser jag mig själv krympa till en liten skrutt i vissa situationer.

Igår kväll till exempel. Ramlade det på fyra asfräscha rockabillykillar på spårvagnen. Och där satt jag, riggad i burlesqueoutfit. Röda läppar. Fjädrar i håret. Raffig som fan. En klockren ögonfröjd för tatuerade tuffingar.

Men skrutten i mig tänker att de hellre vill prata med blonda, stortuttade, spraytanade brudar med extensions och fixade naglar. Varför skulle de titta åt mitt håll? Och grabbarna brölar på och kör jargong om den och den och pratar om nån "fet brud" och jag tänker jaja just det jag är också fet. (Även om jag inte är lika fet längre.)

Men egentligen. Tror jag att de där killarna är så tuffa som de vill framställa sig? Och tror jag att de skulle bry sig om tjejen hade några extra kilon om de blev riktigt kära? Nej. Och framför allt. Vill jag ha någon av de här killarna egentligen? Svaret är naturligtvis nej. För i sällskap med såna killar blir jag en osäker skrutt. Jag behöver inte människor som framkallar det i mig. Jag behöver människor som stöttar min egen bild av mig själv som helt grym, snygg, klok och fantastisk. (Och det har jag hur många som helst, tack för er!)

Jag har hängt i den där världen. Och den är ytlig. Som fan. Snygg. Men ytlig. Och bakom killarnas tuffa fasader döljer sig tonvis av rädsla. Och jag känner med dem, och hör Kay Pollacks ord i huvudet. "Det är i mig min bild av hur de uppfattar mig skapas. Den har ingenting med verkligheten att göra. Jag kan välja att tolka deras beteende hur jag vill. Bakom en tuff mask ligger ett enormt behov av att bli älskad."

Han säger galet många kloka saker den där Kay. Han får bli min Jesus Kristus för dagen.

Späckade dagar equals antiklimax

2010-09-05T03:17:00.002+02:00

Jag gillar såna där dagar när man har schemat fullspäckat och undrar hur man ska fixa alla hållpunkter, men de bara flyter på och man betar av den ena efter den andra och det bara känns gött, man matar på.

Men så plötsligt.

Är dagen gjord.

Och man sitter där, med en bunt pengar i näven och undrar vad fan hände?

För hela dagen har man (jag) varit i nästa steg. För allt måste klaffa. Och allt har klaffat. Sjukt bra. Men jag har inte varit "i" det. I alla fall inte tillräckligt. Halva jag har njutit av att vara där jag är just nu, (glidarjobb, bröllopskalajs, dj'ande) men andra halvan har varit halvvägs in i nästa. (Var ska jag byta om innan kalaset, vad ska jag ha på mig när jag dj'ar...) Och så kommer man hem och det är bara...

tomt...

gjort...

på fler än ett sätt.

Det kan ha varit sista gången jag gjorde det där. Vi får se. Men just nu känns det så. Och jag längtar efter att vakna imorrn. För nu vill jag inte riktigt vara i. För det ligger en antiklimaxkudde och vilar över mig. Konstigt. Men jag brukar känna så under fullspäckade dagar. För det är så roligt under dagen, så när man väl kommer hem vill man liksom... vinna jackpot. Dricka den allra dyraste champagnen. Bli mottagen av en filharmonisk orkester som spelar något vackert.

Ett klimax.

Och så kommer man hem till... torrt bröd, facebook, brummande lägenhet (vad fan är det som brummar i mitt hem???!!!) tom säng och skräp på tv:n. Inte så klimaxigt.

Sa hon och bytte kanal. Eller somnade. Natti.

Höndra kroner preciss!

2010-09-04T20:28:00.002+02:00

Hinner med ett kort stopp hemmavid under den hetsiga dagen (jobb, bröllopskalas, jobb) och hinner därmed tjacka frulle till morgondagen. Perfa. Handlar. För prick hundra spänn. (Ok, jag köpte doodlar och lite annat också.) Och kassörskans förtjusning går inte att ta miste på.

(Följande läses med försynt hallegoröst med grov göteborgsdialekt)

"Det blev höndra kroner precis! Du e min fjäde höndrakroners ida'! De händer nässtan alldri att de blir höndra kroner preciss!"

Hallego. Det är små ting i livet som gör en Konsumkassörska glad.

Och en plan börjar ta form i KuriÅsas huvud. Kanske... hon måste börja räkna summan på allt hon köper varenda gång hon handlar så det alltid blir preciss höndra kroner? Undrar hur lång tid det skulle ta innan den goa kassörskan skulle börja ana oråd.

Instant charma's gonna get you!

2010-09-03T21:40:00.003+02:00

Jag har ju insett en sak. Ju mer man ger, desto mer får man. Det är en Sanning. SuperSanning. Det du ger, det är det du får tillbaka. Sänder du ut irritation får du irritation tillbaka. Sänder du ut kärlek får du kärlek tillbaka. Skänker du pengar får du tiofalt tillbaka. Jag har kört efter den devisen ett bra tag nu. Och förvånas.

För... jag är arbetslös, med usel a-kasseersättning. Men... pengarna bara väller in. För jag har gjort förarbetet. Sedan i maj ungefär har jag bestämt att jag har oändligt med pengar. Satt upp ett photoshopat kontoutdrag där jag har galet mycket pengar på kontot. Och varje gång jag handlat i mataffären runt hörnet har jag rensat plånboken på alla mynt och lagt i hjälpbössan där. Allt. 50 öre eller 50 spänn. Det ska i bössan, så är det bara. Även om det känns som om jag inte har råd.

För jag har råd. Bestämmer jag. Så jag ger. Och jag får så galet mycket tillbaka. Och, för att bevisa min tes så stoppade jag hundra spänn i ett kuvert och skickade till en vän att göra vad hon ville med, för jag visste att jag får mångfalt tillbaka. Och, så fort jag gjort det sålde jag 7 av mina böcker. De kostar... hundra kronor styck.

Sug på den.

Det du ger, det får du tillbaka. Jag inser det. Så jag börjar försöka tänka på vad det är jag sänder ut egentligen. Och börjar försöka sudda bort irritation, negativa tankar, dåliga tankar om andra, allt bajs som finns i kroppen. För det beror bara på mig att jag stör mig på ting, människor och företeelser. Det är i mig irritationen finns, och det är jag som skapar den. Om jag däremot sänder ut kärlek i kopiösa mängder, så får jag kärlek tillbaka. Så det har jag gjort ett tag nu. Inte medvetet så jättelänge. Lite halvmedvetet sen i våras, men sedan några veckor tillbaka ytterst målmedvetet och fokuserat. Försökt lägga märke till när jag sänder ut annat, fundera på varför, och försökt få mig själv att må bra.

Vilket jag gör.

Och... det bara väller kärlek tillbaka. Igår ville Fredrik bara sådär spontant efter kursen meddela att "hördudu, det är för jävla roligt att hålla kurs med dig, jag tänkte att jag skulle säga det för jag säger aldrig det!". Dito Fredrik. Du är så jävla grym. Och idag fick jag låna Daniels bil över helgen så jag kan göra några feta uppdrag och samtidigt hinna med en bröllopsfest hos min kära kära kusin imorrn. Han kommer till och med och lämnar bilen här, vid mitt hus. Snälla, fina Daniel. Han vill dessutom KÖPA en bok av mig. Inte på tal. Gratisbok som tack. Och åttatusen kilo god karma. För det han ger, det får han tillbaka.

Det kan vara så att jag bara valt att fokusera på det götta i livet och vänt bort blicken från bajset. Men jag väljer att tro, att det du ger, det är det du får tillbaka. Därmed inte sagt att man inte måste vädra irritation och ilska ibland. Man är ju inte mer än människa. Men, att faktiskt se att det fungerar...

Det är så skönt. Och lättande. Och fantastiskt.

Jag tänker nu skryta så in i helvete

2010-09-01T20:45:00.004+02:00

Avslutar en riktigt bra dag med ett riktigt bra boxpass. Skruttinstruktören är ledig och favvoinstruktören hoppar in istället, hurra hurra hurra hurra!

Och, som vanligt, blir jag... helt jävla paff. För... jag är så... vältränad?

Det är som sagt ingen hemlighet att jag tappat rätt (galet) mycket vikt de senaste två åren, och en del av det har varit tack vare träningen. Ville orka dansa mer, längre, snabbare. Samtidigt fick jag tips av en hokuspokusfarbror att jag skulle boxas. Han menade väl mer själslig boxning antar jag, men det väckte tanken, och jag släpade med mig Jakob och testade.

Och... blev frälst på två röda. För jävlar vad skoj det var. Och... jag hade visst samlat på mig lite kondition på dansen? Mycket förvånande, det hade jag inte alls lagt märke till på det sättet. Jag, som i stora delar av mitt liv varit den som hamnat på efterkälken, som fått fuska för att orka de flesta träningspass, och som blivit svettig och andfådd bara av att springa en liten bit till spårvagnen eller bussen. Men... det var visst en sanning som... inte fanns längre. För jag orkade, i alla fall nästan lika mycket som de andra på boxningen. Insåg dock att jag aldrig skulle komma upp i samma nivå som de flesta andra i gruppen, de som instruktören använde för att visa kombinationerna på och som slogs så himla snyggt, men skit samma, det var ju kul! Då får man hacka i sig att man inte är fit som en muskulös gazell.

Men... har man väl börjat så blir man ju liiiite sugen. På liiite mer. Och jag såg tvåhundrakilostjockisar på tv tappa bizarrt mycket vikt och springa maraton, och blev tokpepp och började springa. Ute. Inne. Såg supertjockisarnas beslutsamma, envetna kämparögon framför mig och betade av meter. Efter meter. Efter meter. Efter meter. Springa. Cykla. Boxa. Dansa.

Och plötsligt... så börjar instruktören vråla BRA ÅSA! och säger till mina sparringpartners att de kan fråga mig om de inte vet "för hon kan". What? Jag kan inte alls det, fan vad du hittar på! Och sen... är det plötsligt JAG som står där längst fram och är den som instruktören visar kombinationerna på. För jag kan. Och jag är där jämt. Och tamejfan om jag inte slåss riktigt jävla snyggt och teknikbra också...? Och ibland ser jag mig i spegeln och undrar vem fan är det där? För jag känner inte igen mig. JAG har på mig tajta träningskläder och... ser fan... rätt... snygg ut i dem måste jag säga... det var som fan... och efter passet... är det tamejfan en riktigt hunkig biff som ler mot mig och börjar prata med mig. Jag blir lite paff, men skrattar och skämtar och pratar lite. Han är helt slut, men jag... tänkte ta en runda på löpbandet, för jag tycker att man blir så bra uppvärmd av en timmes boxpass.

VEM ÄR DEN HÄR MÄNNISKAN??? JAG TROR JAG ÄR I BEHOV AV EN EXORCIST! NÅGON ANNAN HAFVER TAGIT MIN KROPP I BESITTNING!

Eller... nä. Det är tamejfan jag. Och JAG. Har förändrat mitt liv. Nåt så in i helvete. Inte bara själsligt utan även fysiskt. Fyttifan i helvete så jävla impad jag är över mig själv.

Och förvånad.

Det går att ändra sig. På alla plan. Om man är riktigt jävla enveten. Så kom igen nu, ta tag i det där du gått och ånkat på! Och... fortsätt. Och fortsätt. Och fortsätt. Även om du dippar och tappar och faller tillbaka. Tänk tvärtom. Gör tvärtom. Känn tvärtom. För det är DU som skapar ditt liv. Ingen annan.

Bra skit. Måhända pretto. Men sant.

Man känner när det är rätt. Som fan.

2010-09-01T17:53:00.002+02:00

När jag åkte till intervjun häromdagen för det där jobbet som jag inte fick så hade jag en känsla av "jaha" i kroppen. Det här kanske kan vara kul, kanske är dags att prova något nytt, kanske dags att bli en kontorsråtta. Och när jag var där kändes det ganska skoj, men när jag inte fick jobbet kändes det jaha och gött på samma gång. Inte mycket aj alls.

Idag styrde jag så kosan mot det däringa gamla drömjobbet jag drömde om förr, och som hela tiden funnits där som en liten tanke, men inom ett ämne som jag trodde mig vara på väg bort ifrån. Nu är det däringa gamla drömjobbet bara på sisådär 35-40%, vilket jag såklart inte klarar mig på, men med lite viktimmar och presentjaktstimmar och en stämpeldag här och där borde det funka, både ekonomiskt och tidsmässigt.

Och... någonstans, halvvägs framme, tittar jag ut genom tågfönstret och känner bara... tihi! Bubbel! Roligt! Och som att jag, literally speaking, sitter på tåget mot framtiden. Jag känner det otroligt starkt. Jag kommer få det här jobbet, och jag kommer gilla't. Som fan.

Och jag kliver av tåget och hoppar på lokalbussen till skolan där jag själv gick under antiken och känner bara... tihi! Värme! Och kommer fram och kliver av och går vägen jag gått så många gånger, till en skola som jag trivdes på då och känner att... jag trivs nu också. Redan. Innan jag ens kommit in genom dörrarna. Och jag får nästan lite gråt i halsen, så rätt känns det. Och jag kommer fram till rökrutan där jag och brudarna tjuvrökte gula Blend (fy fan va äckligt!) och ser att bänkarna är borta, men att matsalen ser EXAKT likadan ut som under antiken. Och öppnar fnissandes dörrarna, kommer in och ser att samma tavlor pryder väggarna. Lite är förändrat, lite andra färger här och där, lite nybyggnationer, men mycket är sig likt. Och det... känns inte hemskt alls. För jag hade så galet ball under mina två år här.

Och jag kommer upp och träffar rektorn - som gick i samma dramaklass som brollan då det begav sig - och hon jag "kanske" ska vicka för kommer in och sitter med och börjar direkt berätta om hur upplägget för hösten ser ut, och jag undrar i mitt stilla sinne om de inte vill veta något mer om mig, om det inte är nu jag ska bevisa hur bra jag är, men det enda de vill veta är mina löneanspråk. För när ryktet gick om att jag sökt jobb där kom den ena efter den andra rännandes till rektorn och sa "ta henne, hon är skitbra!". Det är bra att ha polare som redan jobbar där man söker jobb, helt klart. Så han har inte ens bemödat sig om att ringa mina angivna referenser, för det behövs inte. Och hans spontana ord som han tecknade ner i smyg - första intrycket - och som han sedan avslöjar - är att jag verkar lugn, trygg och "har koll".

Och jag blir rundvandrad som att jag ska börja, och jag får hälsa på klassen jag "kanske" ska ha, men inser att det här var klappat och klart så fort jag klev innanför dörren. För det är bara... helrätt. Från allas håll. Och ja. Det här var ju inga problem, och upp på vikarielistan "högst upp ska hon!" ylar rektorn och jag får vinka till mina nya kollegor.

Så kan det också gå till på "anställningsintervjuer"! Om max 5 veckor börjar jag. Tjo!

Och vad är poängen med inlägget? Jo. Är det rätt för dig, så känner du det. In i märgen. Om du bara lyssnar. Så, du vet vem du är, ta inte det där projektjobbet. För det känns ju inte rätt, eller hur?

... och framtiden kom

2010-08-31T11:18:00.004+02:00

Jag bad om framtiden. Och fick den. Precis nu. Ringde de och sa att jag inte fick det däringa jobbet. En del av mig säger aj. En annan del av mig säger puh. Jag kan inte välja att de inte anställer mig. Men jag kan välja hur jag låter det påverka mig. Så jag tar det med ett pjaha, det var inte menat. Jag hade kanske tyckt det var roligt. Men stressmonstret i mig började redan i förra veckan att försöka strukturera upp tillvaron och försöka klura ut hur jag skulle hinna med jobb, dans, träning, matlagning, städning, tvättning och vila om jag skulle jobba 8-5 eller 9-6 varje dag. Ja, jag vet att vår värld är baserad på heltidsarbete. Men jag gillar't inte, och fattar inte hur någon enda människa orkar med det.

Hokus pokuset frågar hur mitt ideala verksamhetsområde skulle se ut, och vilka mina talanger är och hur jag kan dela dem med andra. Hmmmm. Jag har nog inte formulerat mitt ideala verksamhetsområde helt enkelt.

Men. Undervisa är ju kul. Och skriva sådär lite smått är också kul. Och dansa är kul. Och dj'a på fester/klubbar som gillar min musik är kul. Och retrosaker/kläder är kul. Sisådär en 75-80% totalt hade nog varit lagom. Jag har ingen familj jag behöver försörja, jag skulle klara mig på det. Och samtidigt kunna leva. Relativt flexibla arbetstider och kunna välja att jobba när jag själv vill, kombinerat med några fasta tider i veckan.

Jag är skitbra på att undervisa.
Jag är rolig.
Jag är bra på att skriva.
Jag är - tydligen - i alla fall enligt många andra - inspirerande. Folk ser/hör vad jag gör och tar tag i sina liv.
Jag är bra på att tala inför mindre och större grupper.
Jag är otroligt idérik. (Fast vad ska man med en massa idéer till? De måste ju genomföras också!)

Om man helt glömmer att jag har en teaterbakgrund, butiksvana och är utbildad lärare, vad skulle du säga är mitt ideala verksamhetsområde då?

Come what may, but come NOW! Please...

2010-08-31T00:13:00.002+02:00

Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var gravid, för känslolivet hoppar upp och ner som en jävla guttaperkaboll just nu. Ena stunden tjofadderittan, andra stunden blähä blärk. Just nu, blähä blärk. Trots en massa skojigt och trevligt ikväll. Men ändå, tomhet.

Lätt omotiverad. Lätt slö. Eller snarare jättetrött.

Det här med att sitta hemma och göra absolut ingenting för att man är arbetslös är inte min grej helt enkelt. Dagarna bara går och jag hinner inte göra någonting, och jag FATTAR INTE varför? Jag borde ha hur mycket tid som helst. Men det har jag inte. Vad gör jag med tiden? Ingen aning. Grubblar. Glor på tv. Väntar. På att telefonen ska ringa och säga att jag får komma på en andra intervju. Eller att jag inte får det men oj oj oj så jämt det var. Eller nä du var inget att ha.

Ge mig framtiden. Nu. Jag pallar inte att vänta på den längre.

The King - i dubbel bemärkelse

2010-08-29T20:39:00.003+02:00

Det är så vackert, och samtidigt så smärtsamt!

Att läsa ut riktigt bra böcker. Aj. Det gör ju fan ont. Som att lämna en god vän.

Boken för dagen är Liseys berättelse av Stephen King. 540 sidor ren njutning. Ah, älskade Stephen. Och för eder som raljera över att han är en skräpig skräckförfattare vill jag bara säga: läs mer och fler. Och hav överseende med skräckavsnitten. För mellan skräckbitarna är det LÖJLIGT bra. Han skriver skräckbitarna bra också, men jag är ingen skräckläsare. Bara Kingläsare. Och Liseys berättelse var en höjdare. En bok om kärlek. Och äckelgegga.

När jag blir stor ska ja skriva bucker som King. Han är Kung. Stefan Kung.

Bol slut!

(Ja. Det står bol. Läs boken så fattar du varför.)

KuriÅsa hjärta WCJ

2010-08-29T16:17:00.003+02:00

Umgås lite med migränen idag. Möjligen sviter efter gårdagens ölande med en massa trevliga härliga människor ur den däringa dansföreningen. Och igen slår det mig. Hur galet trevliga alla är. Fantastiska, härliga, roliga, kloka, vackra... I love them from the bottom of my heart. Och det slår mig hur otroligt mycket den däringa dansföreningen ger mig. Energi, underhållning, kärlek, en sjö av vänner att ösa ur, kombinerat med fysisk träning. Kan det bli bättre?

Sen slår det mig hur galet mycket tid jag ägnar åt den däringa föreningen. Det senaste året har jag och Eliza pimpat och inrett, förhandlat med snickare, bråkat med dito, förhandlat med kaffemaskinstanter och gubbar, letat snygga möbler, diskuterat färgval, letat tapeter, fan och hans moster. MÅNGA. TIMMAR. Har gått åt. Men nu är det (nästan) klart, och shit vad bra det blev! Men... så många timmar. Och inte alltid särskilt roliga. Men nu är det fint, och det är otroligt skönt.

Och jag sätter mig för att greja lite med musiken inför morgondagens dj-set. Börjar lyssna igenom en massa nya skivor. Räkna tempo. Sortera. Lyssna. Lyssna. Lyssna. Man måste liksom känna på låten. Går inte att göra annat samtidigt. Jo, surfa möjligen. Tills det kommer en låt som låter intressant. Då är det bara att sluta göra allt och bara... lyssna. Känna. Funkar den på dansgolvet? Ja, kanske... lyssna en gång till... välja. Eller vraka. Lägga på rätt ställe. Lägga in info om stil och liknande. MÅNGA. TIMMAR. Går åt till att pyssla med musiken. Men det är roliga timmar som jag tillbringar med glädje och kaffekopp.

Och sen mailar jag Fredrik om kursen vi ska hålla som börjar nästa vecka. Och som vi tillbringat några timmar med att planera. Inte jättemånga. Vi är rätt grymma på planering. Men kanske ändå fyra-fem timmar hittills lagda, och kursen har inte ens börjat än. Kursen är på totalt 15 timmar. Plus MINST en timmes planering inför varje. Plus planering inför planeringen. Pedagogikdiskussioner. Dansträning. Gör vi inte så mycket och ofta, men lite. Diskuterar dans och dansfilosofi. MÅNGA. TIMMAR. Blir det totalt. Men det är fantastiskt roliga timmar, för Fredrik är helt grym att undervisa med. Love him. Också.

Jag är så otroligt tacksam för dansen och allt positivt den fört och för med sig.

Love den!

Skrev hon, och återgick till att räkna tempo i Artie Shawlåtar från 1936-1937.

Kloka ord

2010-08-28T08:39:00.002+02:00

Läste precis ett så otroligt klokt och klockrent citat i It-mammans blogg. Hon besökte en skola startad av Blue man group, en skola som baserade hela sin undervisning på elevernas kreativitet. "Brad förklarade att han vill att lärarna ska misslyckas ibland. Jag frågade lite undrande varför."

Och nu kommer det fantastiska:

"- Om de inte misslyckas någon gång betyder det att de inte har vågat prova.

Yey! Det där är ju min devis precis! Jag säger det på varenda kurs jag håller. Att man måste våga göra fel och misslyckas för att utvecklas och bli bättre. Impro till exempel är ju ett ypperligt exempel på det. Och dans. Trial and error. Det är så jag har lärt mig i alla fall. Men jag har aldrig tänkt på det på Blue man group-sättet, att om man inte misslyckas har man inte vågat prova.

Nä. Inte tillräckligt mycket i alla fall. Så, jag får nog omvärdera Blue man group, som jag mest uppfattat som en mycket skum och menlös underhållningsgrupp. De värnar om kreativitet, hurra! Och... ja. Det är väl ändå jäävligt kreativt att komma på idén "ja, vi målar oss med blå plastfärg, ser allvarliga ut och spelar på avloppsrör!" och sen lyckas göra internationell karriär på det.

Blue man group, jag retirerar och omvärderar. Ni hafver härmed min allra djupaste respekt. Mer blå plastfärg åt folket.

Saknar mina havskatter

2010-08-27T19:39:00.004+02:00

Jag är en såndär som har kvar. Människor. Vänner. Länge. Mina längsta har jag haft som närmsta i 26 år. En av dem är för övrigt hon som jag tjafsat lite med här i bloggen senaste dygnet. Men, 26 år, vi har varit ute för värre saker i vår vänskap och övervunnit dem, vi fixar den här också. För jag är mån om att ha kvar. Även om man växer ifrån.

En av anledningarna att jag har kvar så länge är nog att jag tänker rätt mycket på mina vänner. Är jag med om något så tänker jag till exempel att "detta hade Robert skrattat ihjäl sig åt" och så slänger jag iväg ett mess och frågar fika.

Och nyss. Så stod jag och tänkte på den där jobbiga, i och för sig väldigt tunna, men ändock klibbiga filten som ligger över min själ just nu. Och kände ett enormt behov av att få vädra filten. Med Sofia och Daniel. Som... bor på andra sidan Sverige sen i juni.

Och herregud. Mitt hjärta. Körde någon in ett jävla spett i på två röda.

Hade jag inte precis lagt eyelinern över ögat hade jag börjat storböla. Tog djupt andetag och hejdade tårarna precis innan de vällde över kanten. Stod och såg mig själv i spegeln. Halvsminkad. Röda, silverkantade ögon. Ledsen och tom. För ni kommer ju inte ikväll. Och inga kvällar. Bara några enstaka

Ni fattas mig. Så oerhört.

Tur att eyelinern är vattenfast. Och att ni kommer snart.

Jag tar ett djupt andetag och ser vad jag faktiskt har

2010-08-27T09:55:00.004+02:00

Läser igenom föregående inlägg i bloggen och... är så himla nöjd. Det du ger är det du får tillbaka. Så varsågod. Jag tror det tog skruv, och det lindrar lite av irritationen jag fortfarande känner över den onödiga, uppfostrande kommentaren jag bemötte i föregående inlägg.

Och så lutar jag mig tillbaka. I min bekväma säng. Med min dator i knät. Och kaffekoppen till vänster om mig. Med tv:n på svag skvalnivå i bakgrunden. Så, som jag älskar att ha det. Några av de bästa stunderna i livet upplever jag just här, just så. Avkoppling, njutning, reflektioner över livet. Och jag tackar mig för att jag sett till att jag har det såhär, och att jag kan ha det såhär utan att vara beroende av någon annan. Det är jag som skaffat mig det bra liv jag nu har, och det är jag som fortsätter se till att allt som är bäst för mig just nu sker och kommer till mig.

Om jag får det däringa jobbet så är dessa sötebrödsdagar snart slut. Så nu tänker jag se till att krama ut det allra bästa av dessa dagar så länge jag har dem.

Så idag. Ska jag Skriva. Som Fan. Och ta hand om min hälsa och själ.

Smolk i glädjebägaren

2010-08-26T21:31:00.006+02:00

Jag kom hem, glad och upprymd, men sen läste jag en kommentar i bloggen och blev faktiskt lite upprörd. Min fd. andra familj verkar tycka att jag ska sluta leka och växa upp. Vilket i deras ögon betyder att ta ett heltidsjobb från 8-17.

Personligen tycker jag att växa upp är att lära sig vara lycklig och må bra. Och det gör jag nu. Och jag vägrar att harva med ett skräpjobb jag hatar bara för att "ha något att leva på när jag blir gammal". Jag provade det i fyra år, det slutade med en mycket djup depression. Efter det bestämde jag mig för att pengar inte är mitt främsta fokus. Jag ska pyssla med det jag vill och känner lust inför. Och känner jag inte för det, så ska det vara jävligt bra betalt.

Så, därför övervägde jag att tacka nej till jobbet jag var på intervju för idag innan jag gick dit. För det var skräppengar för ett mycket slitigt jobb, som förmodligen skulle köra mig rätt in i väggen på nolltid.

Fast... sen kom jag dit. Och fick bättre förklarat vad jobbet gick ut på. Och det lät ju... jätteroligt! Och människorna som satt på andra sidan skrivbordet, mina potentiellt framtida kollegor, var jättetrevliga! Och... jag är som klippt och skuren för det här jobbet. Tack vare mina tidigare erfarenheter MED DET JAG TYCKER ÄR ROLIGT, SOM ÄR MIN HOBBY, SOM JAG HAR LEVT PÅ! Dessa meriter gjorde att jag var en av fem av totalt 124 sökande som kallades till intervju. Och när jag gick därifrån var jag jätteglad och upprymd, för intervjun gick bra och jag har nog en god chans att bli en av de två som blir kallade till nästa steg.

Och, får jag det så kommer jag tacka ja. Men inte för att jag borde växa upp och sluta leka. Och inte för att det gör mig rik och gör att jag har något att leva på när jag blir gammal. (Fan vet OM jag blir gammal.) Utan för att jag vill.

Klandra inte mig för att DU inte lever på det du ville. Det var ditt val att välja ett inrutat liv. Jag accepterar och respekterar det, men vill inte ha ett sånt liv själv. Jag respekterar ditt liv och dina val. Och jag blir jävligt förbannad och sårad när folk inte respekterar mina. Och jag blir ledsen som fan när det är mina närmsta som inte respekterar dem.

Livet har sina goda stunder

2010-08-26T10:26:00.004+02:00

Tjohooo, datorn hafver inte hängt sig på en lång stund, och därför kunna KuriÅsa tanka upp filmklippet på den underbara vevgrammofonen som nu är HENNES tack vare EllenPellen som jag äro för efvigt tacksam! Pick upen skramlar en del, fick peta i pappbitar runt hela för att minimera skramlet, men fan, det går att lyssna på den!

Och nu, kära läsare, äro det dags för en högtidsstund. Jag fann i min stenkakesamling denna gamla raritet av svensk jazzhistoria: Stackars Jonsson med Charleston serenaders. Lyss och njut. Och ignorera skramlet.

Vill jag ha detta?

2010-08-26T09:42:00.002+02:00

Går upp i hyfsad tid för att förbereda mig för dagens anställningsintervju. Till ett jobb som...

plockar fram viskrösten... (jag inte vill ha!) Tror jag. Det kanske visar sig att jobbet är mer fantastiskt än vad jag tror, och att jag med min extrema kompetens kan putta upp lönen lite. Fast det kändes inte som om det fanns utrymme för det. Idéell organisation som jobbar för en god sak. Jättebra. Men också jätteslitigt och dåligt betalt. Så... jag vet inte. Men (jag tror inte jag vill ha det!)

Säg det inte till nån. Speciellt inte till Arbetsförnedringen.

Alltså. Jag är som klippt och skuren för det här jobbet. Hålla i trådar, åka runt i skolor och informera om verksamhet, nätverka med kultur- och idrottsföreningar, söka bidrag... Blärk. Söka bidrag. Säger jag bara.

Hur som helst. Nu måste jag förbereda en presentation av mig själv på 5 minuter. "En ärlig presentation som beskriver vem du är med både ”utvecklingsområden” och självklart dina styrkor. Vi vill veta hur du ser på dig själv; vad du anser dig ha för yrkeskompetens och vad du tror att du kan bidra med på XXXXX, vad just du tar med dig hit, om du skulle bli aktuell för tjänsten." En svår uppgift när man inte brinner för jobbet.

Och jag svär. Jag kommer få det. För när jag inte bryr mig riktigt så är jag... för jävla bra. Avslappnad, trygg och självsäker. Men vad gör jag om jag får det? Börjar jobba heltid och lägger allt vad skriva och drömmar heter? Eller... tackar nej? Får man det? (Klart man får, jag får göra vad jag vill i livet. Jag bara undrar vad Arbetsförnedringen säger om det. Ska jag istället försöka vara ointressant och kass så de inte anställer mig?)(ELLER SKA JAG BARA GO WITH THE FLOW HALLÅ!)